Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•381
"Jag vill ej fäkta med den man som räddat min faders
lif," sade Morton — "Jag har ännu ej lärt att säga orden, jag
ger mig; och mitt lif ärnar jag frälsa så godt jag kan."
Med dessa ord, och innan Balfour hann ana hans afsigt,
sprang ban förbi honom, och användande hela den ungdomliga
vighet han i en så ovanligt hög grad ägde, hoppade han tvärt
öfver det fruktansvärda svalg, som skiljde hålans öppning från
den på motsatta sidan utskjutande klippan, och stod der trygg
och säker för sin uppbragdta fiende. Han klättrade genast
uppför den branta klippväggen, och såg, då han vände sig om,
Burley ett ögonblick stå slagen med häpnad, och derefter med
en besviken hämdlystnads raseri rusa in i det inre af sin håla.
Morton insåg utan svårighet, att denne olycklige mans själ
blifvit så länge skakad af förtviflade planer och felslagna
förhoppningar, att den förlorat sin jemvigt, samt att det i hans
uppförande nu fanns ett slags vanvett, som ej var minst
anmärkningsvärdt, genom den kraft och den slughet hvarmed han
fullföljde sina vilda planer. Morton återfann snart sin lilla
ledsa-gerska, som blifvit förskräckt vid ekens fall. Han framställde
detta såsom en tillfällighet, och hon försäkrade honom deremot,
att detta ej skulle medföra någon olägenhet för grottans
invånare, emedan han alltid var försedd med materialier till
anläggandet af en ny spång.
Morgonens äfventyr voro ännu ej slutade. Då de
nalkades stugan, uppgaf den lilla flickan ett utrop af förvåning, öfver
att se sin farmor trefva sig fram emot dem på ett längre
afstånd från sitt hem, än man kunde ansett henne i stånd att
tiil-ryggalägga på egen hand.
"Ack, sir, sir!" sade gumman, då hon hörde dem nalkas,
"om ni nå’nsin haft någon tillgifvenhet för Lörd Evandale, så
hjelp honom nu eller aldrig! — Gud vare lofvad, som lemnade
mig min hörsel i behåll, då han tog ifrån mig min fattiga syn
— kom den här vägen — den här vägen — men, ack! gå
sakta. Peggy, min flicka, gå och sadla herrns häst, och led honom
oförmärkt bakom törnbusk-snåret, och vänta på honom der."
Hon förde honom till ett litet fönster, genom hvilket han,
utan att sjelf blifva bemärkt, kunde se två dragoner sitta vid
sitt morgon-öl, inbegripna i ett ifrigt samtal med hvarandra.
"Ju mer jag tänker på det, ju mindre tycker jag om det,
Inglis," sade den ena. "Evandale var en god officer och
soldatens vän, och fast vi blefvo straffade för myteriet på
Tillietudlem, så fördömme mig, måste du inte medge att vi förtjente
det, Frank."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
