Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•236
ansåg sig med all visshet om framgång kunna våga ett nytt
anfall på Glasgow.
Det kan ej betviflas, att Mortons ifriga önskan att få
mäta sig med Öfverste Grahame af Claverhouse, af hvilken han
blifvit så djupt förorättad, bidrog att föranleda honom till
dessa ovanliga ansträngningar. Men Claverhouse tillintetgjorde
detta hopp; ty nöjd med att hafva afslagit det första anfallet
på Glasgow, beslöt han att med den handfull trupper, som
stodo under hans befäl, ej afbida ett nytt anfall af
insurgenterna, som nu voro både talrikare och bättre disciplinerade än
vid deras första försök. Han utrymde derföre platsen och
marscherade i spetsen för sina styrka till Edinburgh.
Insurgenterna inryckte följaktligen i Glasgow utan motstånd, och utan
att Morton haft det ifrigt efterlängtade tillfället, att ännu en
gång få strida med Claverhouse personligen. Men ehuru han
således ej kom i tillfälle att aftvå den skymf, som drabbat hans
afdelning af Covenantets här, bidrog likväl Claverhouse’s
återtåg och Glasgows besittning att i hög grad lifva insurgenternas
mod och öka deras antal. Behofvet af att tillsätta nya
officerare, att upprätta nya regimenten och sqvadroner, att vänja dem
vid den nödvändigaste krigs-tukten, voro mödor, som genom
allmän öfverenskommelse tycktes öfverlemnade åt Henrik Morton,
och hvilka han så mycket beredvilligare åtog sig, som hans
fader undervisat honom i krigs-konstens theori, och han tydligt
insåg, att om han ej åtoge sig detta otacksamma men alldeles
nödvändiga arbete, så vore det fåfängt att vänta, det någon
annan skulle göra det.
Emellertid tycktes lyckan långt mer gynna insurgenternas
företag, än de mest sanguiniska ibland dem vågat hoppas. Det
Skottska Stats-rådet, som blef bestört öfver vidden af det
motstånd dess godtyckliga åtgärder framkallat, tycktes af
förskräckelsen beröfvadt all förmåga att vidtaga några verksamma mått
och steg för att qväfva den förbittring deras förfarande
framkallat. Det fanns blott få trupper i Skottland, och dessa
sammandrogo de kring Edinburgh, liksom de velat bilda en armé
till hufvudstadens beskydd. Kron-vasallerna i de särskildt*
gref-skapen anbefalldes att låta sina uppbåd rycka i fält, och
fullgöra den krigstjenst, som ålåg dem för sina län-gods; men
upp-uppmaningen åtlyddes högst lamt. Striden var ej omtyckt bland
landt-adeln i allmänhet, och äfven de, som för egen del ej voro
obenägna att gripa till vapen, afhöllos derifrån genom sina
husturs, mödrars och systrars motvilja för att de skulle in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
