Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•217
i sälen och tycktes nära att svimma. Jenny försökte kallt
vatten, bränd fjäder, afskar snörband och använde alla andra vid
hysteriska anfall brukliga medel, men utan någon verkan.
"Gud förlåte mig, hvad har jag gjort?" sade den
ångerfulla kammarjungfrun; "jag önskar att tungan blifvit skuren ur
halsen på mig I — Hvem kunde väl tro att hon skulle ta’ sä
illa vid sig, och det bara för en ungkarl? — Ack, Miss Edith
— bästa Miss Edith, var inte så tröstlös öfver’t; det ä’
kanske inte sannt, för allt hvad jag pratat — Ack, jag önskar min
mun blifvit förstummad 1 — Alla menniskor säger att min
tunga någon dag skall göra min olycka. — Tänk om Mylady
kommer ? eller Majoren? — och hon sitter på thronen till, som
ingen suttit i alltse’n den der tråkiga morgonen Kungen var här!
— Ack, hur1 ska1 jag bära mig åt? Hur1 ska’ det gå med oss?"
Medan Jenny Dennison utfor i denna klagolåt öfver sig
sjelf och sin matmor, hemtade Edith sig långsamt från den
pa-roxysm hvari denna oförmodade underrättelse försatt henne.
"Om han varit olycklig," sade hon, "skulle jag aldrig
kunnat öfverge honom. Jag gjorde det ej ens då, när det låg fara
och vanära i att försvara hans sak. Om han dött skulle jag
sörjt öfver honom — om han varit trolös, skulle jag förlåtit
honom; men en rebell emot sin Konung — en förrädare emot
sitt land — en ankamrat med simpla röfvare och mördare —
förföljaren af allt hvad som är ädelt — den uppenbara och
hädande fienden till allt hvad som är heligt, — jag skall slita
honom ur mitt bröst, om också mitt hjertblod skulle förrinna
dervid!"
Hon torkade sig i Ögonen och uppsteg hastigt från den stora
ländstolen — eller thronen, som Lady Margretha behagade kalla
den — medan den förskräckta kammarjungfrun skyndade att
skaka om kuddarna och utplåna hvarje spår af att någon
intagit denna heliga plats, ehuru Kung Carl sjelf sannolikt skulle
föga brytt sig om denna vanvördnad, i betraktande af
inkräkta-rinnans ungdom, skönhet och bedröfvelse. Hon skyndade
derefter att tjenstaktigt erbjuda Edith sitt bistånd, som gick af och
ann i salen, synbarligen försänkt i djupa funderingar.
"Ta1 min arm, nådig fröken; ni gör bäst i att ta’ min
arm; sorgen måste ta* ut sin rätt och nog —"
"Nej, Jenny," sade Edith med fasthet; "du har sett min
svaghet och du skall äfven se min styrka."
"Men ni luta’ er emot mig härom förmidda’n, Miss Edith,
när ni var så svårt bedröfvad."
fanatismen. * $
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
