Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•208
Min grymliet skulle hon till saktmod vändt,
Och släckt de flammor som mitt högmod tändt.
Ej Gud, ej men’skor stötte mig från sig,
Om hon fått lefva för att älska mig!
Då han slutat läsningen af dessa rader kunde Morton ej
afhålla sig ifrån att med medlidande tänka på denna
besynnerliga och högst olyckliga mans öde, som under det hopplösaste
och nästan föraktliga tillstånd, likväl tycktes hålla sin hågkomst
oupphörligt fästa på den höga rang hvartill hans börd syntes
berättiga honom, och medan han störtade sig i råa utsväfningar,
i hemlighet med bitter grämelse blickade tillbaka på den
ungdomstid, då han hyste en dygdig ehuru olycklig kärlek.
"Ack! hvad äro vi väl?" sade Morton, "att våra bästa och
ädlaste känslor kunna bli’ på detta sätt förnedrade och förderfvade
— att aktningsvärd stolthet kan förfalla till högmodig och hopplös
likgiltighet för det allmänna omdömet, och sorgen öfver en
förkrossad kärlek dväljes inom samma bröst, hvilket tygellösheten,
hämdlystnaden och rofgirigheten valt till sitt borgfäste? Men
så är det alltigenom; den enas frisinnade grundsatser förfalla
till kall och känslolös liknöjdhet, och en annans religiösa nit
störtar honom i ursinnigt och vildt svärmeri. Yåra beslut —
våra passioner likna hafvets vågor, och utan Dens bistånd, som
skapade menniskohjertat, kunna vi ej såga till dess böljor, ’Här
intill skolen j gå, men icke vidare’."
Medan han anställde dessa moraliska betraktelser, upplyfte
han sina ögon och varseblef att Burley stod framför honom.
"Redan vaken?" sade denne — "Det är godt, och
bevisar nit att beträda den väg som ligger framför er — Hvad är
det för papper?" fortfor han.
Morton omtalade i korthet Cuddie’s lyckliga ströftåg, och
räckte honom Bothwells plånbok med dess innehåll. Den
Ca-meronianska anföraren ögnade med uppmärksamhet igenom några
af dessa handlingar, som rörde militäriska eller offentliga
angelägenheter, men när han kom till verserna kastade han dem
med förakt ifrån sig.
"Föga kunde jag tro," sade han, "då jag med Guds
välsignelse tre gånger rände mitt svärd genom detta grymhetens
och förföljelsens erke-verktyg, att en så ursinnig och farlig
menniska kunde förnedrat sig till en lika lumpen som gudlös konst.
Men jag ser att Satan kan förena de skiljaktigaste egenskaper
hos sina älskade och utkorade redskap, och att samma hand
som kan föra en klubba eller ett slagsvärd emot de rättfärdiga
i Förödelsens Dal, kan knäppa på en klingande luta eller en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
