- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Helena! Du vet ej, vad jag lidit, huru jag kämpat
med mig själv en lång tid bortåt. Du vet ej, huru klart
jag inser det ynkliga och det eländiga uti min lott, om
jag måste bli Arvids maka! Ack, jag gick förr som i
sömnen och sovande räckte jag honom min hand; nu
har jag vaknat — och skulle ej få draga den bort, då
jag inser att jag givit den åt en...»
»Arvid är en god människa, Julie!»
»Vem kallar du god, Helena? Den, som blott icke är
ond? Arvid — jag har prövat, jag har prövat det —
synes god, därför att han ej orkar vara elak; lugn och
stadig — därför att han ej bryr sig om något utom sin
maklighet; förståndig — därför att han ej ser längre än;
näsan räcker... ack! Han är blott en sammansättning
av negativer... varför skulle man frukta att föröka
hans samling — och skänka honom ett nej? Tro ej, att
det länge skall bekymra honom, han älskar mig ej...
han kan ej älska, han har inga känslor! Ack! Han är
ett stycke fuktigt trä, vilket min lilla eld förgäves
skulle sträva att tända an, flamman skulle
småningom förvandlas i rök och slutligen alldeles slockna.»
»Om även, söta Julie, Arvid ej är den man, som du
förtjänar och som kan göra dig, som sin maka, lycklig,
— varför skulle din eld ej ändå brinna klar? Arvid är
ju ej elak, han skall aldrig för dig bli en plågoande.
Huru många hustrur givas ej, som förenade med män,
vilka utan all jämförelse stå långt under honom,
likväl bilda sig till ädla och förträffliga varelser, skapa
omkring sig sällhet och trevnad och njuta sällhet
genom det sköna medvetandet av att ha uppfyllt sina
plikter. Se vår kusin, fru M.; huru aktningsvärd och
huru älskvärd är ej hon? Och vilken man är hennes?
Se Emma S., se Hedda R....»
»Ja, och se Penelope och systrar et kompani... ack!
Helena, dessa fruar ha min djupa aktning, min vördnad,
min beundran; jag ville likna dem, men ett vet
jag klart: — att jag ej kan det. Denna oavhängighet
i mening och omdöme, detta lugn, denna klarhet, denna
grundsatsernas säkerhet och redighet, som är så
nödvändig, då man inom äktenskapet skall vara den
ledande — den har jag ej... ej alls! Just jag behöver
ledas — jag är en vinranka och behövde en ek till stöd.
I detta ögonblick utveckla sig mina begrepp, jag
känner en bättre varelse uppstå inom mig, en ny
värld öppnar sig för mig! Skulle jag kunna
genomvandra den vid en makes hand, som jag kunde älska
och akta, som med sitt hjärta besvarade den renade
elden i mitt, som med sitt förstånds klara ljus upplyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
