- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilkas förfärdigande han ägde en verklig
konstskicklighet.
Den blinda förblev under dessa samtal stum, och
sällan röjde någon rörelse i hennes bildstodslika anlete,
att en känsla upprörde hennes inre.
Vi hade även om aftnarna samtal av olika art, av
en lättare men ändå innehållsrik natur; i dessa lyste
hennes nåd och kornett Karl. En afton, då professor
L. och översten voro frånvarande, höll löjtnant Arvid
en lång föreläsning om huru man på bästa vis skulle
»marinera renkött» och om såsen därtill. Julie frågade
om ej Arvids tal givit oss en ovanligt stark aptit på att
äta kvällsvard tidigt och gå snart till sängs. Allmänt
bifall.
En dag, då Julie och jag sutto vid öppet fönster och
arbetade — en törnroskruka på bordet emellan oss —
och vi länge suttit tysta, sade Julie på en gång hastigt:
»Tycker du ej?»... och tvärtystnade.
Jag såg på henne och frågade: »Vad då?»
»Jo... att... att professor L. har något mycket ädelt
i sitt ansikte, i synnerhet över pannan?»
»Ja», svarade jag, »man läser där hans ädla själ, hans
milda vishet.»
Julie luktade på en törnros — dess knoppar tycktes
i detsamma spricka ut på hennes kinder.
Aha! tänkte jag.
Åter sade Julie: »Tycker du ej?» Ny paus.
»Att pro...», sade jag vägledande.
»Ja... att... att professor L. har en bra välljudande
röst och talar alldeles förträffligt? Han gör allt så
klart... så rikt och skönt. Man tycker sig bli bättre
under det man hör honom.»
»Det är sant. — Men tycker du ej att löjtnant Arvid
har bra vackra mustascher, bra vackra tänder och en
särdeles vacker röst, i synnerhet då han säger ’ta mig
tu...’»
»Nu är du elak, Beata!» sade Julie, häftigt rodnande,
i det hon steg upp och sprang sin väg. I förbifarten
väckte hon löjtnant Arvid, som på en soffa i rummet
bredvid höll sin middagslur, varöver han knorrade litet
och fordrade, i det han makligt sträckte ut armar och
ben, en kyss i ersättning.
Han fick — »jo pytt!»
Emellertid blev Julie med var dag mera allvarsam,
hennes förr så jämnt glada och goda lynne började
bliva ojämnt och stundom ovänligt; hennes väsende
blev mera stilla och allvarligt, och stundom dröjde ett
lätt drag av svårmodighet på hennes täcka ansikte. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
