Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 16. En högtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
EN HÖGTID.
”Hur bra vore då det?”
”Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker
ställning...”
Nanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen,
men det skedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af
plötslig glädje tindrat upp i dem.
”Du vill då icke hjelpa mig att gissa livad jag skulle göra, ifall
jag vore oberoende?”
”Nej”, svarade den unga flickan med fasthet, ”det skulle ej tjena
till något! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika
frun, som vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt.”
”Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?”
”Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig.”
”Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!” utbrast Gottlieb
häftigt, totalt glömmande alla föresatser.
”Gör jag det då?” frågade Nanny rodnande. ”Jag tror icke sjelf
att jag kan vara så tokig!”
”Men jag tror det jag — eller förmår du neka att ditt hjerta är
mitt?”
”Jag hvarken nekar eller erkänner!” svarade Nanny med en blick,
som hejdade ynglingen. ”Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om;
men så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon
enfaldig svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka
öfverens-kommelse.”
”Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad ... Behåll din
hemlighet — jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så
mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min
böjelse, så kommer jag tillbaka!”
”De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som
herr Gottlieb sagt.”
”Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte,
och jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles
förträffligt skulle passa till min hustru.”
Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon
svarade med en förebråelse bittrare än ord.
”Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel,
och i stället... Det är så godt att jag genast går, ty eljest...”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
