- Project Runeberg -  Familjen i dalen /
47

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 7. Jagten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JAGTEN.

47

Så sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det ban gick framåt, och
allt emellanåt återtog lian den sista raden:

”Det är så konstigt i verlden!”

Bäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett
springande In i skogen och höra på skogens sång.

Calle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför
hans bruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de
gamla jättekronorna. Då satte lian sig så andäktig som han brukade
sitta i kyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade
aldrig för någon livad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort —
han kom ju aldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom
honom: han blott följde sin lust.

Och så gjorde han äfven nu.

Men han hade icke gått långt, då han flck en syn, som med ens
kom honom att glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han
skulle stiga öfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det
inbjudande vildbrådet der bredvid.

Straxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla
patronen — hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han
patronen af instinkt.

Dernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: ”Ack, den
som endast kunde få en hare eller orre — men allt skall till
herrgården !”

Calle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig
långt framåt, hvarefter han åter drog sig tillbakå liksom han betänkt sig.

Vår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han
hade i barndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han
väl fått det i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel
mycket i vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin
egen vilja, upprepade:

”Sjunde budet: Du skall icke stjäla!”

Men det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom —
äfven det tionde kom att sätta honom myror 1 hufvudet.

”Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare
eller tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna...”

Och medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda,
sköt han sig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:22:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famdalen/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free