Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paul Vence kunde blott upplysa om att det var en
senator. Han hade händelsevis sett honom i senatspalatset
en dag, i det galleri som begagnas till bibliotek.
— Jag hade kommit dit för att studera kupolen, i hvilken
Delacroix har målat antikens hjältar och vise i en skog af
blå myrten. Han hade just detta uttryck af fattigdom, som
inger medlidande; han värmde sig. Han luktade våta kläder.
Han talade med några af sina gamla kolleger, och han sade,
medan han gnuggade sina händer: “Hvad som i mina ögon
bevisar att republiken är den bästa af alla styrelseformer,
det är att den år 1871 kunde låta skjuta sextio tusen
insurgenter på en vecka utan att bli impopulär. Hvarje
annan styrelse skulle ha gjort sig omöjlig efter något sådant.“
— Men det är ju en elak människa, sade fru Martin.
Och jag som kände medlidande med honom, då jag såg
honom så skygg och tafatt.
Fru Garain slumrade fredligt med hakan mot bröstet,
medan hon i sitt husliga sinne drömde om sin köksträdgård
på stranden af Loire, och om hur hon skulle bli mottagen
med sång af byns sångkör.
Joseph Schmoll och general Larivière kommo ut ur
rökrummet, ännu pigga i ögonen efter de oanständiga historier
de hade berättat för hvarandra. Generalen slog sig ned
mellan furstinnan Seniavine och fru Martin.
— Jag mötte i morse baronessan Warburg i skogen;
hon red ett präktigt djur. Hon sade till mig: “General,
hur bär ni er åt för att alltid ha så vackra hästar?“ Jag
svarade: “Min fru, för att ha vackra hästar måste man
antingen vara mycket rik eller bära sig mycket slugt åt.“
Han var så nöjd med detta svar, att han upprepade
det två gånger, i det han blinkade med ögonen.
Paul Vence närmade sig grefvinnan Martin:
— Nu vet jag hvad senatorn heter: han heter Loyer,
han är vice ordförande i en grupp och författare till en
broschyr med titeln: Brottet af den 2 december.
Generalen fortsatte:
— Det var ett hundväder. Jag spände upp mitt paraply.
Så mötte jag Le Ménil. Jag var vid dåligt lynne. Han
skrattade åt mig i tysthet, jag såg det nog. Han föreställer
sig att jag måste tycka om blåst, hagel och våt snö, därför
att jag är general. Det är ju tokigt! Han sade mig att
han inte tyckte illa om vädret och att han i nästa vecka
tänkte fara bort och jaga räf med sina vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
