Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man talade om den nya romanen och om nästa pjäs. Det
var en komedie. Napoleon hade en biroll där.
Konversationen samlade sig kring Napoleon, som man
flera gånger hade framställt på scenen och som nyligen gjorts
till föremål för studier i mycket lästa böcker. Han hade
blifvit föremål för nyfikenhet, en person på modet. Han var
icke längre en folkhjälte, en patriotisk halfgud i stöflar, som
i de dagar då Norvins och Béranger, Charlet och Raffet
skapade legenden om honom; men en intressant personlighet,
en roande typ i sitt intima lif, en gestalt i hvars stil
konstnärerna funno behag och hvars minsta rörelse blef föremål
för nyfikenhet.
Garain, som hade grundat hela sin politiska karriär på
hatet mot kejsardömet, förklarade som sin uppriktiga åsikt
att detta återvändande af den nationella smaken bara var en
absurd förblindelse. Han såg ingen fara däri, och den ingaf
honom ingen fruktan. När han var rädd, bröt denna känsla
ut, vild och plötslig. För ögonblicket var han mycket lugn;
han talade hvarken om att förbjuda teaterföreställningarna
eller att undertrycka böckerna eller att fängsla författarna,
öfverhufvud taget icke om några kraftåtgärder. Lugn och
sträng, såg han i Napoleon blott den kondottier, Taine
skildrade, och som gaf Volney en spark i magen.
Hvar och en ville säga sin mening om den verklige
Napoleon. Grefve Martin, som hade blicken riktad på den
kejserliga borduppsatsen och de bevingade segergudinnorna,
talade i mycket passande ordalag om Napoleon som
organisatör och administratör och satte honom mycket högt som
president i statsrådet, i hvilken egenskap han ofta hade spridt
ljus öfver mörka punkter.
Garain försäkrade att Napoleon under dessa alltför väl
kända seancer ofta, under förevändning af att han ville ha
en pris snus, bad statsråden att få låna deras briljanterade
gulddosor, som voro prydda med miniatyrer, och som man
sedan aldrig fick se mera. Till sist tog man bara med sig
tuggtobak i statsrådet. Han hade själf hört anekdoten af
en son till Monnier.
Montessuy värderade Napoleon för hans ordningssinne.
— Han tyckte om välgjordt arbete, sade han. Det är
en smak som börjar bli sällsynt.
Målaren Duviquet, som såg saken ur en målares
synpunkt, var villrådig. Han kunde icke i den dödsmask som
blifvit hemförd från St. Helena återfinna karaktären i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
