Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hr Daniel Salomon betraktade Paul Vence genom sin
glasbit, med en obehagligt högdragen min.
Paul Vence såg sig med en hastig blick omkring i
salongen.
— Ni har vackra saker, min fru. Det betyder för resten
ingenting. Men ni har vackra saker, som passa er förträffligt.
Hon dolde icke att hon tyckte om att höra honom säga
det. Hon betraktade Paul Vence som den ende verkligt
intelligente man i hennes umgänge. Hon hade uppskattat
honom redan innan hans böcker hade gjort honom till en
berömdhet. Hans svaga hälsa, hans bittra lynne och hans
rastlösa arbete höllo honom på afstånd från sällskapslifvet.
Denne lille gallsprängde man var föga tilldragande. Likväl
tyckte hon om hans sällskap. Hon satte ett mycket högt
värde på hans djupa ironi, hans stolta afskildhet och hans
talang, som mognat i ensamheten, och hon beundrade honom
med rätta som en utsökt skribent, som författare till utmärkta
essays öfver konst och seder.
Salongen fylldes småningom af en lysande skara. I den
stora kretsen af fåtöljer sågs nu fru de Vresson, om hvilken
man berättade förskräckliga historier och som efter tjugu år
af halfkväfda skandaler ännu alltjämt såg sig omkring med
klara barnaögon i en ung flickas ansikte; den gamla fru
de Morlaine, som med en genomträngande röst skrek ut sina
kvickheter, medan hon i högsta exstas sprang omkring och
motionerade sina oerhörda former som en simmerska,
omgifven af simdynor; fru Raymond, akademikerns hustru; fru
Garain, gift med f. d. ministern, och ännu tre andra damer;
hr Berthier d’Eyzelles medarbetare i Journal des Débats,
deputerad, stod med ryggen mot spiseln och smekte sina
hvita polisonger och bröstade sig, medan fru de Morlaine
ropade till honom:
— Er artikel om bimetallismen, en pärla, en juvel!
Slutet i synnerhet, man blir formligen hänryckt!
I bakgrunden af rummet stodo några unga klubbherrar,
mycket allvarliga, och talade på sin jargon:
— Hvad har han gjort för att få vara med på prinsens
jakt?
— Han, ingenting. Hans fru, allt.
De hade sin filosofi. En af dem trodde icke längre på
några löften:
— Det finns folk som jag inte kan med: hjärtat i handen
och på läpparna. Ni vill komma in i klubben? Jag lofvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
