Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofjärde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälst sjunka ned i de lägsta graderna. Det syntes blott
behöfvas några månader af lättsinne och dryckenskap till,
för att hon skulle sjunka ned i den tjocka dyn på botten.
Hennes figur var lång och magerlagd och hon syntes
vara åtskilligt till åren.
Hon hade kommit mycket tidigt och fått en god plats
i midten af salen. Om man gifvit akt på henne, skulle
man funnit, att hon nästan oafbrutet, utan återvändo,
suttit och betraktat, nästan stirrat på kapten Olga. Hon hade
slukat henne med ögonen.
Till en början hade hon varit temligen oberörd af
frälsningsmötets förhandlingar och hon hade till och med
egnat dem ett par hånleenden. Men efter kapten Olgas
uppträdande hade uttrycket i hennes ansikte förändrats.
Under själfva vittnesbördet hade hon fått anstränga sig
till det yttersta för att hindra tårarna att tränga fram.
Och under hela mötet hade hon, som nämdt, nitat
blickarna fast vid den unga kaptenens fagra ansikte.
Man behöfde sannerligen icke vara människokännare
för att förstå att det var något alldeles särskildt, något
rent personligt intresse, som låg i de lika energiska som
öfverraskade blickar, som hon sände dit upp till
platformens hufvudperson, hon med det hvita bandoläret. Hon
tycktes liksom vilja draga hennes blickar till sig, men hon
kunde naturligtvis icke begära att hon skulle bli
observerad där nere bland högen af alla ansikten.
När denna sjungit sin sång och gjort sin enkla, men
gripande bekännelse, hade den förfallna glädjeflickan
undergått en plötslig och genomgående förvandling. Det
föreföll henne själf, som om någonting med järnklor
gripit tag om hennes förtorkade hjärta och kramade och slet.
Hon kände en ångest tränga sig fram därinnanför bröstet,
starkare än hvad hon någonsin känt och som bokstafligen
hotade att kväfva henne. Trots alla de samvetskval öfver
ett förfeladt lif, hon så ofta burit på, hade hon dock
aldrig känt sig så usel och eländig som i detta ögonblick.
Hon kände en andlig smärta så stark, att den gick upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
