- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
233

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon satt vid det lilla fönsterbordet och lutade
hufvudet mot den på den dyrbara spetsduken hvilande armen. Hon
var hvit i ansiktet och de blåa ögonen voro fylda af
tårar ... De hade kommit sedan hon satt sig i
sängkammaren ... därute hade icke en tår fallit...

Hvad grät hon för...? Det visste hon troligtvis inte
själf.

Icke var det enbart ånger öfver de synder, som nu
tycktes hämma sig; icke var det enbart vrede mot dessa,
hvilka uppträdde som förryckta därute i spelsalen; icke
var det enbart smärta öfver det skandallösa rykte, som
nu skulle breda ut sig om henne - - det var nog både
ånger, vrede och smärta ...

Men tårarna voro dock ett behof, en lindring...

* * *

De upphetsade och stimulerade spelgästerna kunde
emellertid icke i evigheter uppehålla sig hos Ninni.

Om en stund hade de allesammans troppat af

De hade gått under hånande tillmälen mot Brun,
ifrigt samtalande sins emellan och mumlande hotelser att
ställa vederbörande till ett strängare ansvar än hvad de
gjort i natt...

När Brun blifvit ensam, slog han sig ned på en stol,
sträckte ut kroppen i en halfliggande ställning och gäspade.
Grälet hade varit så enformigt på slutet att han blifvit
alldeles orimligt sömnig.

Nu visade sig Ninni åter i dörren.

När han fick se henne, knäppte han med fingrarna
och gaf till ett hånskratt. Ninnis min förrådde dock
ingenting, som om hon ville instämma. Det låg ännu något
kvar af tårarnes vemod öfver hennes ansikte.

»Jag tycker det här är ingenting att skratta åt», sade
hon.

»Nej, det skall gud veta - men inte kan man heller
ge sig till och hänga sig i närmaste kakelugnsspjäll.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free