Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kandidaten hade farit ifrån universitetsstaden som en
elegant och lefnadsfrisk, om ock på senare tiden litet
mera allvarlig medicinare; han återkom dit såsom ett
besynnerligt, människoskyggt original.
Det gifves plötsliga sorger, hvilka kunna på några
dagar, ja, ibland på några timmar förändra en människas
hela lifsåskådning, krympa samman hennes andliga
varelse och rikta fantasien mot helt och hållet nya föremål.
De äga en kraft, dessa sorger, så stark, att de under
några korta stunder kunna rubba några hjärnceller och
därigenom i högre eller mindre grad fördunkla individens
förstånd och med outplånlig styrka trycka fast några fixa
idéer i hans föreställning. Fixa idéer, som i vissa
andliga riktningar föda abnormitet och själsförvirring.
Kandidat Höglund hade drabbats af en sådan sorg.
Och den kom äfven i det mest – hvad skola vi säga –
dramatiska ögonblicket. Den kom just då han stod
färdig att afsluta sina studier och som utexaminerad
läkare gå ut i lifvet som sin egen man – då målet för
årslånga mödor och ansträngande själsarbete ändtligen var
vunnet. Därför slog den honom också hårdare än hvad
den kanske annars skulle ha gjort.
Studiekamraterna i Upsala kunde icke på några
vilkor känna igen honom, när han kom tillbaka. Hvad hade
händt? Ja, de kunde icke få honom att med ett ord
antyda därom själf. Den förut så frispråkige kamraten hade
blifvit outgrundligt tystlåten och sluten.
Och hvilket besynnerligt uppförande. Han afbröt alla
studier, han ville icke höra talas om att taga någon
slutlig examen. Till och med hans lärare, professorerna, hade
varit och sökt att tala förstånd och ingifva honom energi,
men de hade alldeles misslyckats.
Han hade bara betraktat dem med melankoliska
blickar och de hade måst gå sin väg utan att kunna få
honom att inlåta sig i något resonnemang.
Han började vanvårda sitt yttre, han, som förr varit
så nobel och korrekt. Han gick med oborstade skodon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
