- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
126

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Nu började så småningom förtrytsamheten vakna hos
Olga. Det var en tanke, som med blixtens hastighet
genomkorsade hennes hjärna. Den satte hela hennes blod
i svallning. Det var svartsjukans mörka tanke, kvinnans
starkaste drift.

Hon teg en lång stund. Hon trummade med gaffeln
mot tallriken.

»Hvad tänker du på?» frågade han häftigt. »Du ser
riktigt elak ut!»

»Jag tänker på, att du har väl bekantskaper i Paris,
som du hälst vill undvika att visa mig. Nåja, vill du ha
omväxling, så kan jag också skaffa mig sådan. Här i
Köpenhamn behöfver man nog inte gå och söka länge
efter en rik och vacker vän.»

Hon lade en äkta kvinligt försmädlig ton i orden.

»Du tänker icke på hvad du säger! Skall du låta vår
angenäma vistelse här sluta på detta sätt?»

»Jag? . . . Det är ju du, som framkallat det här!»

»Jag lägger fram saken helt lugnt, och du fattar
genast humör.»

»Kan jag annat? Det förefaller mig som om du tänkte
behandla mig som en vanlig . . .»

Hon utsade inte ordet, men han förstod hvad hon
menade.

»Du öfverdrifver», svarade han, »vid lugnare eftertanke
skall du förstå, att du gör mig orätt . . . Jag har
sannerligen icke förtjenat sådana ord af dig.»

»Men det är ju därför, att du vill lämna mig ensam,
som jag blef häftig.»

»Min Olga, seså», han lutade sig framåt och blickade
henne bevekande i ögonen, »var nu förståndig. Vi råkas
ju snart åter.»

Hon svarade ingenting. Hon fick endast ett
smärtsamt drag i mungiporna. Det såg ut som hon måste
tillbakahålla en snyftning. Hennes ögon blefvo fuktiga.

»Min lilla ros», sade han med passionerad ömhet.
Det var hans vackraste smeknamn. Han kunde också säga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free