Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vunnit. Låt vara att slumpen kommit henne till hjälp, men
– så tänkte hon för sig själf – om hon varit ful och
otreflig, så hade han bestämdt icke gjort sig besvär att
förmå henne att stanna. När hon tänkte på hvarför han
kanske gjort det, så kände hon hur kinderna blefvo röda
och heta; men hon ville ha någon omväxling, hon ville ha
litet extra roligt, och hon skulle inte vara nog dum att dra
sig tillbaka, när hon hade någon utsikt därtill.
Brun hade en ytterst komfortabelt inredd våning.
Salen, dit Olga blifvit införd, var möblerad med en gedigen
prakt. Tapeter, mattor, gardiner, möbler, allt var
hållet i en mörkblå stil och sammanbands af en artistiskt ren
harmoni. På Olga värkade det som en uppenbarelse, hon
fann sig nästan förvirrad. Det var första gången hon såg
en dylik, verkligt nobel salong.
Brun tryckte henne med mildt våld ned i en af
de mörkblå länstolarne och slog sig vördnadsfullt ned
bredvid.
»Tycker Ni inte att det är lustigt, att två människor,
som se hvarandra för första gången – nå, mig har Ni
väl sett förut, förstås», instack han med aktörers vanliga lilla
egenkärlek, »... att två för hvarandra okända människor
efter en liten stund sitta så här förtroligt och språka vid
hvarandra?»
Han såg skarpt på henne med sina svarta ögon.
»Ni tycker allt, att jag burit mig riktigt okvinligt åt,
inte sannt?» frågade hon till svar.
»Okvinligt – nej bestämdt inte. Inte behöfver man
vara någon blyg gås för att man är kvinna.»
»För rästen var det Ni, som nästan tvingade mig att
gå in till er.»
»Man kan inte tvinga ett fruntimmer till någonting,
som hon inte själf vill.»
»Ni tror alltså, att jag gärna ville?» frågade Olga med
en blandning mellan ironi och skälmskhet.
»Jag smickrar mig med det. Vi aktörer äro ju alltid
en smula egenkära, som Ni vet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
