Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskmåsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Begifver man sig en sommardag ut i en bra nog stor båt,
som kan frambringa en smula kölvatten, får man gärna åtskilliga
fiskmåsar i följe. Som naturligt är, blir småfisken af det stora
vidundrets brusande gång genom vattnet alldeles kollrig i hjärnan,
så att den hvarken vet opp eller ned utan tumlar om i
vattenbrynet på ett mot alla honetta simkonstregler afgjordt stridande
sätt. Genom generationer nedärfd erfarenhet ha lärt måsarna
detta, och därför få t. ex. Öresundsbåtarna ofta efter sig en riktig
kometsvans af skimrande fåglar, som voltigera i luften och gång
på gång störta ned i de upprörda hvirflarna, medförande upp
silfverblänkande, sprittande byten. För dem finnes ingen sjögräns
kartlagd och traktatad. De gripa sitt rof lika ogeneradt på svenskt
som på danskt område, och ännu aldrig har det fallit våra
gemytliga naboar hinsidan sundet in att tala om overgreb, emedan
svenske stormaage fisket på danskt vande. Huru det eventuellt i
en framtid kan komma att gestalta sig uppe vid Svinesund vilja
vi lämna osvuret.
Fiskmåsen trifves lika väl i insjöar, större som mindre, som
vid hafvet — bara de äro så pass fiskrika, att han kan hafva sin
fulla försörjning. Ty aptit har han. En hvar vet för resten med
sig själf, att man icke varar länge mätt af fisk. Har man t. ex.
genom öfvermänskliga ansträngningar ätit sig belåten af hvitling,
så hinner knappt en timme förgå, förrän man till sin häpnad
finner, att hela arbetet varit förgäfves. Undra därför icke på att
nästan hela måsens lif är ett oafbrutet fiskande.
Har emellertid arbetet slagit väl till spanns, lägger han sig
flegmatiskt till hvila på de böljorna blå... eller gröna, som de i
regel äro under våra breddgrader. Då gungar han behagligt upp
och ned, vänder sig stundom mot vinden och tycker påtagligen,
att det är skönt ändå här i naturens sköte.
Någon särdeles konstförståndig byggmästare är fiskmåsen icke.
På kala stranden mellan ett par stenar hopar han litet tång, strån
och dylikt samt bildar däraf ett mycket primitivt rede, och i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
