Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret - 9. Sc. - 10. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
195
tid - det herrliga lif de skola föra tillsammans i Antiochia - hvad de
gemensamt skola göra för sina undersåtare och för menskligheten -
hans stora plan att förnya Jerusalems-riket, och gifva det vidden af
Alexanders fordna monarki - huru hon skall stråla vid hans sida på
Babylons thron o. s. v. De höra ett Rauschen bakom sig och påminna
sig, att de kunna saknas i sällskapet och deras frånvaro väcka
uppmärksamhet. - En Ibis-fågel (Sysis under denna gestalt) sväfvar gällt
skrikande och flaxande nära förbi dem upp i luften öfver deras hufvuden och
försvinner. (Denna fågel har Florinna redan, vid det ställe i Amundi tal,
der hans förhoppningar taga den djerfvaste uppflygt, sett kretsa öfver hans
hufvud, och velat förjaga honom; men Amundus har i sin glada
sinnesstämning hindrat henne derifrån, under föreställningar att detta ju vore
en oskyldig fågel och i fordna tider till och med helig.)
9. Sc. Morgon, icke långt efter solens uppgång. Lila, som icke
brytt sig om att lägga sig till hvila efter balen, hvilken räckt tills för ett
par timmar sedan, har i sina tankar (den stackars flickan har förälskat
sig i Cyprino, hvilket hon bör yppa på ett högst naift och medvetslöst
sätt, knappt med ord, och liksom i förbigående) gjort en promenad som
fört henne längre än hon ämnat, neml. utom slottsparken, för att se solen
gå upp. Hon befinner sig med någon förundran i en derintill gränsande
skogslund. Hon sätter sig vid en bäck, och sjunger: «Jag lefver väl som
en dufva» etc. Hon anmärker, sedan hon sjungit ut versen, att de
Nordiska visorna, som Florinna tyckte så mycket om, och af hvilka Deolätus
fört med sig några till deras hof, dock ej vore så orimliga, ehuru hon
tillförene alltid skrattat åt deras enfaldighei Under dessa och andra
dylika betraktelser ser hon på något afstånd, men så att hon ej kan tydligt
-urskilja anletsdragen, en karl springa öfver slottsparks-muren och med
mycken hastighet taga vägen ditåt, hvar hon befann sig. Hon blir högst
förskräckt och löper sin väg.
10. Sc. Deolätus kominer gåendes, resklädd, med vandringsstaf och
pilgrims drägt. Han ämnar nu skeppa in sig till Constantinopel och [-derifrån,-] {+der-
ifrån,+} sedan han sprakat med några bekanta bland Väringarne, till fots
vandra till Sverige. Först vill han gå till Amundi herberge och taga
afsked af honom. Han tycker väl det gör honom ondt att skiljas (kanske
för alltid) från denne konungslige yngling, för hvilken han så lifligt
interesserar sig; men föreställningen, att Amundus nu är lycklig och ej
behöfver honom, gör honom tanken på skillsmessan mera dräglig. Helt
oförmodadt möter han nu sin kunglige vän *), (som var den mannen,
hvilken Lila nyss förut såg springa öfver slotts-trägårds-muren); denne kom-
*) Amundus är insvept i en spansk slängkappa, som han hastigt siar tillsides, när han kommer nära
Deolätus, och störtar sig i hans famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
