Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 UNIONSTIDEN.
lidelser. Efter sin tronbestigning började han snart gå rådet
förbi och styra riket genom sina förtrogna, hvilka han valde
ur de borgerliga klasserna. Största inflytandet hos honom
ägde en kvinna vid namn Sigbrit, en holländska, som han
lärt känna i Bergen och hvars dotter Dyveke blifvit hans
älskarinna. Mor Sigbrit underblåste Kristians ovilja mot
•de högre stånden, och denna ovilja kom snart till utbrott.
Först lät han olagligt af rätta en adelsman vid namn Torbern
Oxe, som han misstänkte att hafva förgiftat Dyveke, och
■därpå började förföljelser emot den ene stormannen efter den
■andre. Men missnöjet häröfver tillbakahölls genom den kamp
mot Sverige, som vid samma tid utbröt.
Sten Sture och Gustaf Trolle. I Sverige hade
enigheten ej varat länge. Då den gamle ärkebiskopen Jakob
Ulfsson nedlade sitt ämbete, utsågs till hans efterträdare
Erik Trolles son Grus t af, en stolt och härsklysten man samt
•en hätsk fiende till riksföreståndaren. Sten Sture önskade
fred och förlikning; han begaf sig därför till Uppsala och
räckte ärkebiskopen i domkyrkan handen till försoning. Men
•G-ustaf Trolle afvisade honom hånfullt, sammansvor sig med
andra missnöjda herrar och underhandlade i hemlighet med
konung Kristian. Riksföreståndaren förekom dock sina fiender,
upptäckte deras anslag och inneslöt ärkebiskopen på hans borg
Stäket. Därpå sammankallade han en allmän riksdag i Arboga,
där det enhälligt beslöts, att Kristian-II aldrig skulle antagas
till Sveriges konung. Äter erbjöd herr Sten ärkebiskopen
förlikning, ifall han ville utrymma Stäket. Men denne
vägrade å nyo, ty han hade fått löfte om undsättning från
Danmark. Efter läng väntan nalkades den danska flottan, och
hjälphären landsteg nära Stockholm på Ladugårdslandet, men
här blef den angripen af Sten Sture vid Vädla och led ett
fullkomligt nederlag, 1517. Nu sammanträdde en ny riksdag
i Stoekholm, där ärkebiskopen mot lejd infann sig och
försvarade sig i trotsiga ordalag. Förbittrade beslöto ständerna,
att Stäkets slott skulle jämnas med jorden och att
ärkebiskopen skulle såsom landsförrädare afsättas från sitt ämbete.
De närvarande förbundo sig att gemensamt ansvara för hvad
som beslutits och beseglade* riksdagsbeslutet; biskopen i
Linköping Hans Brask var dock nog försiktig att under sitt
vaxsigill smyga en liten lapp med påskrift: »Härtill är jag
* Offentliga handlingar plägade på den tiden icke underskrifvas utan
beseglades med vaxsigill, som påtrycktes eller vidhängdes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
