Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
om; han svalnade i humöret, som efter ett par minuter
hann bli iskallt. Det hjälpte inte att Märta snart hade
saktat av och nu låg på soffan och snyftade rätt
beskedligt. Han såg lika fullt för sig Coriolanus, hur han
snurrade runt med en kniv i vardera handen, och han
såg för sig Paulines otillfredsställda begär efter stryk.
Det var ju fan att det var så, att ett hem aldrig kunde
vara annat än ett dårhus!
Åbergson satte sig med ryggen åt Märta och såg ut
genom fönstret åt gården, som nu vid niotiden på kvällen
var tom.
Det enda som fångade uppmärksamheten i denna
utsikt, som han sedan sjutton år kunde utantill i vartenda
hörn, var ett i grått med några brandgula sirater
målat leksakshus inom ett lågt staket av runda, gråa
spjälor med brandgula toppar. Hela anordningen var
uppförd invid stallet och var en kaningård, som han givit
Märta till hennes födelsedag för en månad sedan då
hon fyllde 22 år. Då kaninerna på födelsedagens
morgon befunnos vara tillstädes på sin gård, log hon och
rodnade mörkrött av tillfredsställelse; det var tydligt att
han hittat på något som var förmer än han själv visste.
Vid detta minne var Åbergson, där han satt i fönstret,
klok och besinningsfull nog att även minnas kaninernas
släktskap med harpaltarna. De voro ju kusiner —
spjäl-staketets brandgula toppar klarnade, och han såg att det
hela verkligen var mycket nätt, det var ett stycke
konstverk, organiskt inpassat på en bakgård. Märta
hoppade nog i alla fall inte alldeles lika med Coriolanus, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
