Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hotade att hemsöka Stockholm, hvarvid de ej skulle möta
annat motstånd än det den svaga åländska fördelningen
förmådde göra. Knappt fanns någon, vare sig högre eller lägre
familj, inom hvilken man ej hade nära anförvandter att begråta.
En stor del af den ordinarie arméen hade stupat på slagfälten
eller, i likhet med det utskrifna landtvärnet, dukat under för
grymt härjande farsoter, uppkomma genom otjenlig föda och
brist på kläder. Man namngaf socknar, hvilkas till rikets
försvar utgångne unge män, så spårlöst försvunnit, att ingen visste
när eller hvar de slutat sina dagar. På de återvändande
kanonsluparnes tofter sågos stelnade lik sitta qvar mellan dem
af besättningen, som ännu orkade utsträcka sina magra armar
till årornas handterande. Vinterns ovanliga stränghet
mångdubblade eländet; penningväsendet hade råkat i förvirring, och
hvad man kallar allmänna nöjen, som emellanåt kunnat förströ
sinnena, voro nästan bannlysta. Hofvet drog sig undan till
Haga, der konungen, troende sig vara en af högre makter utsedd
och understödd hämnare, uppgjorde planer för nya fälttåg.
Oaktadt allt detta, hördes ingen högljudd klagan.
Missnöjet hade antagit form af ordenshemlighet inom de högre
samhällsklasserna, och inom de lägre öfvergått till någonting midt
emellan den själsförslappning, som långvariga lidanden stundom
alstra, och den stumma tålsamhet hvarmed penitenten tror sig
böra uthärda, himlens straffdomar afvändande, försakelser. Den
första underrättelsen om regementsförändringen i Mars månad,
emottogs derföre väl med bifall, men icke hänförelse, hvartill
mycket bidrog, att mängden ej kunde göra klart för sig hvad
följderna deraf skulle blifva. Hertig Carls utnämning till
riksföreståndare, var ingen säker borgen för att Ryssarnes fruktade
besök i hufvudstaden skulle uteblifva, och framträngde de ända dit,
för att der diktera freden, syntes ej otroligt att Sveriges delning
åter kunde komma i fråga; eller att åtminstone kejsar Alexander
skulle understödja de anspråk på kronan, som Gustaf Adolfs son
egde, och icke förverkat genom delaktighet i faderns beteenden.
Lyckligtvis låg det i Napoleons politik, att genom
vänskapsbetygelser insöfva Ryssland, för att framdeles kunna
anfalla det med desto större kraft; och om han än, äfven för
att hämnas på Gustaf Adolf, låtit det få taga Finland, kunde
han icke medgifva att det på köpet tog större delen af sjelfva
Sverige, hvilket, efter allt utseende snart tvingadt att anhålla
om hans beskydd, borde blifva en nyttig bundsförvandt. Det
ryska kabinettet, alltid vaksamt, insåg på hvad punkt sakerna
stodo och, troget följande czar Peters stora eröfringsplan,
låtsade för sin del icke önska mer än att sätta Petersburg i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
