Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VII. Olika uppfattning af lifvet efter detta - C) Grunderna för odödlighetstron - 8. Förnekande af själens odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
782
ligger full af nedfallna, omogna små päron och äpplen, af hvilka
hvart och ett kunnat gifva upphof till mer än ett träd; han måtte
aldrig läst i någon naturhistoria, att om alla fiskråm komme till
utveckling, alla floder och haf snart skulle blifva otillräckliga att hysa
de vimlande skarorna. Vår erfarenhet från naturen lärer oss alltså
raka motsatsen, nämligen att den handskas slösaktigt med frön och
anlag samt öfverlåter åt deras egen duglighet i kampen med
hvarandra och med de yttre omständigheterna, huru många af dessa skola
komma till utveckling och mognad.
Visserligen kan man förstå, att dessa bevisförare icke hafva att
göra rned naturen i allmänhet, de vilja blott sörja för människan,
d. v. s. för sig själfva. Men då måste de kunna bevisa, att naturen
gör ett undantag med människan med afseende å hennes anlag. Men
äfven här nekar dem erfarenheten hvarje tjänst. Icke ens det
öfverensstämmer med erfarenheten, att i detta lifvet ingen människa
hinner att utveckla alla sina anlag. Orn de flesta gamla människor,
som vi känna, måste vi säga, att de äro utarbetade, att de äfven
utgifvit, hvad de haft hos sig inneboende.
Jå, till och med orn en Göthe skola vi, trots hans
verksamhet ända till hans slut, medgifva, att han med sina 82 år hade
lefvat ut. Schiller med sina 45 år, visserligen icke. Han dog under
det han uppgjort de mest storartade utkast, som han skulle utfört i
händelsen af ett längre lif och som skulle ökat raden af hans
snilleverk. Häraf skulle alltså följa, att för Schiller borde fordras en
fortvaro, som man med afseende å Göthe kunde afstå ifrån, eller med
andra ord, att blott den, som dör i en lifskraftig ålder, hade att göra
anspråk på ett fortlefvande efter döden, hvilket ingalunda måste vara
i oändlighet, utan blott till dess en hvars anlag vore utvecklade.
Denna åtskillnad liksom denna obestämdhet i varaktighet
betecknar alltså omisskänligt det godtyckliga drömmenet; därför
upphäfves förutsättningen genom det påstående, att hvarje människosjäls
anlag äro oändliga och outtömliga och blott i en evighet fullständigt
kunna förverkligas. Ett sådant påstående kan naturligtvis icke
bevisas, det är ett rent skryt, som af hvarje anspråkslös och ärlig
människas medvetande bestraffas såsom lögn. Den som icke själf
uppblåser sig, känner också det anspråkslösa måttet af sina anlag, är
tacksam för den tid, som förunnas honom att utveckla dem, men
gör intet anspråk på förlängning af denna frist öfver tiden för det
jordiska lifvet, jå en oändlig fortvaro af detsamma skulle ingifva
honom fasa.
Men nu drager sig odödlighetstron tillbaka i sin innersta borg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
