Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VI. Själens odödlighet - 1 - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
den bästa natur, mest förstå att genomskåda naturens så väsen, är det
sannolikt, då hvar och en, ju bättre han är, desto mera söker att
gagna de efterlefvande, att det gifves något, hvaraf han efter döden
kommer att hafva förnimmelse.
Cicero, Tusc. disput. I. Öfv, af Dahl.
2.
När den dagen nalkades, då min mor skulle skiljas hädan,
voro vi ensamma en gång, hon och jag, lutande oss mot ett fönster,
hvarifrån vi sågo ut öfver trädgården till det hus, där vi hade tagit
in, vid Ostias hamn. Där afbidade vi, långt från trängseln och trötta
af resan, tiden till öfverfarten. Vi voro allena och samtalade med
outsäglig ljufhet. Förgätande det framfarna och förenade i
framtiden, sökte vi i samtal uttänka, hurudant detta eviga lif skulle blifva
för helgonen, hvilket intet öga sett, intet öra hört och hvilket i ingen
människas hjärta är uppstiget. Burna af kärlekens trängtan till Ho»
nom, som är, stego vi genom den lekamliga världen upp till de
himmelska rymder, från hvilka stjärnorna, månen och solen sända oss
sitt ljus. Vi stego ännu högre i våra tankar, i våra ord, i beundran
af dina verk, Herre, vi genomvandrade våra själar, för att nå den
oskapade visheten, som är den hon varit hafver och den hon alltid
skall vara, eller snarare, i hvilken det icke finnes hvarken något för*
flutet eller något blifvande, utan blott varandet, emedan hon är en
evig, ty det förflutna och det blifvande utesluta evigheten. Och vid
det vi så talade, i vår trängtan efter detta lifvet, nådde vi det ett
ögonblick i hjärtats flykt, och suckande lämnade vi där andens
förstlingar och sänkte oss åter ned till ordets buller, till ordet, som be.
gynner och slutar. Vi sade då: om i själen köttets stormar tystna,
om själen själf blir tyst och, förgätande sig själf, stiger öfver den
inre tröskeln; om det sista ordet försvinner i tystnad, sedan det lyft
vår själ till all tings upphofsman; om Han allena talar, icke genom
sin skapelse, utan själf; om Han talar till oss, Han allena, hvilken
vi älska i allt; om Han, när allt annat är borta, talar till oss; om
vår tanke håller sig uppe i denna sin flykt och, bortvändande vår
blick från allt det lägre, ensam hänför, fångar, upptager åskådaren i
sin fördolda fröjd, orn med ett ord det eviga lifvet är likt med denna
hastigt försvinnande hänryckning, som kommer oss ännu att sucka,
— är det icke detta, som lofvas oss i det ordet: "gäck in i din
Herres glädje?" — Sådana voro våra tankar under detta samtal, och
samma dag sade mig min moder: min son, hvad mig själf angår,
är det intet, som nu håller mig fast vid detta lifvet; hvad skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
