Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - II. Dygder och plikter - 11. Återhållsamhet och kyskhet - 12. Människokärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
med de fundamentala, och det i en bestämd ordning. Denna
ordning bestämmes både genom sakens egen natur och den mänskliga
visheten.
En i mat och dryck omåttlig människa kan icke bekämpa
lättja, och en fråssande och lättjefull människa kan ej hafva
kraft att motstå könsbegäret. Sträfvan efter återhållsamhet börjar
därför enligt all sedelära städse med kampen mot fråsseri, med fasta.
Men i vår värld, hvarest hvarje allvarligt sträfvande att uppnå ett
lif i öfverensstämmelse med det goda redan för längesedan gått
förloradt i så hög grad, att den allra första dygd — återhållsamheten
— förutan hvilken de andra dygderna äro omöjliga, anses för
öfverflödig, har äfven den följdriktighet, som är nödvändig för ernåendet
af denna första dygd, gått förlorad, och fastandet har af många helt
och hållet förgätits, betraktats som vidskepelse och förklarats för
alldeles onyttigt.
Men likasom återhållsamheten är det första villkoret för ett lif
i öfverensstämmelse med det goda, så är ock fastandet det första
villkoret för återhållsamheten.
Man kan önska att vara god, kan svärma för det goda äfven
utan att fasta, men att vara verkligt god utan att fasta är lika
omöjligt som att försöka att gå utan att stödja sig på benen.
Fastandet är ett oundvikligt villkor för ett lif i
öfverensstämmelse med det goda, men fråsseri har varit och är det första
kännetecknet på motsatsen, och, tyvärr, finner man detta kännetecken hos
«de flesta af vår tids människor.
Tolstoy, ’Religionen och moralen.
12.
Människokärlek.
Det är icke kärlek, än mindre kristlig kärlek, allt, som kallas
kärlek. Att älska dem, med hvilka vi genom familjeband äro
förenade, och hvilka bringa oss genkärlek, och hvilka äro värdiga att ej
mindre äras än älskas, och hvilka det gör vår känsla godt att älska,
— det är ännu ingen kärlek efter Jesu förebild. Viljen I älska så,
som han har älskat, så älsken de icke älskvärda men så mycket
mera de kärleksbehöfvande; älsken, äfven emot eder naturs böjelse,
af rent andliga drifter; älsken företrädesvis de fattiga och syndare,
älsken ut dem ur deras nöd och ur deras fördärf! Den kärlek, som
söker egen behaglighet, är dock i grunden intet annat än själfkärlek;
och långt ifrån att göra oss i sanning lyckliga bereder han oss blott
orons pina, i det han sätter oss i slafviskt beroende af det skapade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
