Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - II. Dygder och plikter - 8. Själfbevarelse - 9. Inre frihet - 10. Tankefrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
att du stundom till en tid skall afbryta dem. Du är en människa!
Så bevisa då icke blott humanitet emot andra, utan äfven mot dig
själf, att du må vara en fullständig människa. För att därför din
humanitet skall blifva fullständig, så låt det hjärta, som omfattar alla,
äfven omfatta dig själf. Hvad gagnar det att du vinner andra, när
du förlorar dig själf? När alla hafva dig, så var då äfven själf en
af dem, som hafva dig! Du är skyldig visa och ovisa, så var äfven
skyldig dig själf."
Den hel. Bernhard: De consideratione. 1: cap. 5.
9.
Inre frihet.
Guds ord gifver oss en kristlig frihet före, så att vi må fritt
bruka mat och dryck, kläder, städer och tider och andra sådana
Utvärtes ting efter som oss själf ve lyster och lägligheten tillsäger.
Olaus Petri.
10.
Tankefrihet.
Om vetenskapernas och sanningens föremål och verkningar
inflyta på förståndet alldeles på samma sätt, som naturens inflyta
på-känslan, — lika mångfaldigt, lika tvärt emot hvartannat, lika
ovisst; så att hvad i ens begrepp är renaste ljus, är i en annans
förvirring och falskhet: då är ingenting lättare, än att från alla — eller
de flesta — sanningars ovisshet sluta till dårskapen af allt tvång i
vetenskapen, af all där för evig tid förklarad renlärighet; och på
denna grundval, mine herrar, stödjer jag tankfriheten.
Huru ofta har väl sanningen — hos människor - varit annat,
än en skön jämförelse, eller ett ädelt bedrägeri? Hon är en strålande
gudomlighet; men hon leker med människorna; och visar sig aldrig
utan i förklädningar. De stora snillen, som tro sig närmast sett
henne, och gemenligen af den öfriga människohopen efterföljas, äro
de, som sett henne i den skönastq förklädningen. Beskrifva de icke
endast denna, när de vilja beskrifva sanningen? berätta de icke
endast om sin egen tanka, sin egen känsla?
Uppslå lärdomens häfder! De svara. Hvad kallade henne Zeno?
I sin ålders köld, sitt mulna lynne, — en orubblig känslolöshet. Än
Epikurus? I sin bekymmerslösa frid och sina leende parker, tyckte
han att hon såg ut som vällusten, förnöjsamheten, glädjen. Och
Aristoteles! Huru han uppsteg hjältevulen och ärekrönt på förnuftets
thron! Länge härskade han öfver slafvar, som förgudade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
