Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - C) Synder och laster - a) Några olika slag af synder - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
närvarande i människan likaväl som i allt, samt att man genom
tillbakadragandet inom sig själf eller förenkling kommer i gemenskap
med Gud. Detta inre, kontemplativa lif är människans högsta goda.
Fromheten och ädelheten i den sinnesstämning, som följer en sådan
lära, kan icke bestridas, men från den negativa riktning, som är
utmärkande för Stoikerna, kommer man icke genom henne. Det,
hvarigenom dessa sista anhängare af Stoicismen söka komma till ett
mera tillfredsställande resultat än de grekiska Stoikerna, är först
och främst en mera andlig uppfattning af Gud i förening med en
större innerlighet i den religiösa känslan samt därjämte en mera
genomförd och mångsidigare tillämpad uppfattning af alla människor
såsom barn af en fader och sinsemellan bröder. Men den renare
uppfattningen af Guds väsende och den innerligare förbindelsen med
honom har till följd, att allt enskildt slutligen fattas såsom något
rent försvinnande och människosjälens lif såsom en dröm. Här är
således en panteism, som står på öfvergången från stoisk form till
neoplatonsk. Det allmänna deltagandet med alla människor vinnes
åter endast genom afståendet från all närmare förbindelse och mera
genomgripande växelverkan mellan några. Genom sådant kunde den
vises sinneslugn störas, och detta måste under alla förhållanden
bevaras. Den vise skall visserligen söka leda och hjälpa sina
medmänniskor, men han känner ingen harm eller vrede, om hans
närmaste svika honom eller bryta emot honom, jå hans sinnesro skall
icke störas af deras osedlighet och fördärf. Han gifver icke heller
några förebråelser åt någon. Han stör icke någons lugn. I en
sådan känslolöshet för allt, som icke beror på den vises egen fria
vilja, röjer sig en rest af den stoiske vises begär att vara oberoende
af andra och i förhållande till dem sig själf nog. Härmed
förbinder sig äfven en känsla af världsförakt. Visserligen har detta
världsförakt hufvudsakligen karaktären af resignation och onekligen finnes
särskildt hos Marcus Aurelius en liflig öfvertygelse om plikten att
väl fylla den plats, på hvilken man blifvit ställd, och noggrant
fullgöra sina åligganden samt göra godt emot andra, men i nyssnämnda
själftillräcklighet och världsförakt ligger alltid en rest af stoiskt
högmod, som, huru kufvad han än må vara, lätt kan resa sig och
söka återvinna sitt förlorade välde.
Epictetus och Marcus Aurelius försökte genom en mera andlig
panteistisk religionsform komma till en högre uppfattning af det
sedliga lifvet än de äldre Stoikernes. Men om det ock icke på
deras tid var möjligt att försöka genom en strängare och bestämdare
uppfattning af det sedliga lifvet själft komma till ett mera tillfreds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
