Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - III. Den teologiska moralen - C) Den kristna moralen - 14. Eremitväsen och askes - c. Omdöme om den asketiska riktningen - d. Öfver kroppens föraktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
ströko omkring i bergen och åto gräs som boskapshjordarne.
Kroppens renlighet betraktades såsom en befläckelse af själen och de
heliga blefvo mest beundrade, hvilka hade förvandlats till en verklig
smutsklimp. Athanasius berättar med förtjusning, hurusom den
helige Antonius, munkväsendets fader, under hög ålder aldrig hade
tvättat sina fötter. Den mindre ståndak tige Poimen gjorde detta för
första gången under ålderdomen och försvarade sig med ett sken af
sundt människoförstånd mot de förvånade munkarne, i det han sade,
att han hade lärt sig, att man skulle döda sina lidelser, men icke sin
kropp. Den helige Abraham, hvilken lefde ännu femtio år efter
sin omvändelse, vägrade från den dagen ihärdigt att tvätta ansikte
och fötter. Han lär varit en ofantligt vacker man och hans
lefnads-beskrifvare anmärker såsom något sällsamt, att hans ansikte
åter-strålar hans själs renhet. Den heliga Euphasia anslöt sig till ett
kloster på hundratrettio nunnor, som aldrig tvättade sina fötter och
ryste vid blotta omnämnandet af ett bad. Men bland alla exempel
på sådana och liknande andliga förvillelser var pelarhelgonet Simeons
lif den sällsamma utväxten af munksvärmeri. Efter ett långt och
plågosamt novitiat, under hvilket Simeon genom from het räddades
från själfmord, uppslog han sin boningsplats på ett högt berg. Inom
en krets af stenar, vid hvilka han smidt sig fast med en tung kedja,
besteg han en sextio fot hög pelare, på hvilken han motstod hettan
af trettio somrar och kölden af lika många vintrar. Vana och
öfning lärde honom att bevara sin ställning utan fara och svindel och
att så småningom antaga de olika ställningarne under
andaktsutöf-ningen. Han plägade understundom bedja stående upprätt med
utsträckta armar i form af ett kors; hans vanligaste öfning var att
böja sitt magra skelett från hufvudet till fötterna, och en nyfiken
åskådare afstod, sedan han räknat tolfhundra fyrtiofyra böjningar,
•från det ändlösa räknandet. Den tålige skildes hädan utan att hafva
nerstigit från sin pelare. En mängd prelater följde hans liktåg,
folket beundrade pelarhelgonet såsom ett högre väsen, hvarigenom
många andra blefvo förledda att följa hans exempel.
Lecky, Sedernas Historia i Europa från Augustus till Karl den Store. Bd. IL
d.
Öfver kroppens föraktare.
Åt kroppens föraktare vill jag säga mitt ord. I skolen minsann
icke omigen undervisa och undervisas, utan blott säga farväl åt eder
€gen kropp och sedan varda tysta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
