Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - C) Den nyare filosofien - 9. Sedelagen och stjärnhimlen - 10. Mot evdämonism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34:4
9.
Sedelagen och stjärnhimlen.
Två ting fylla sinnet med alltjämt ny och tilltagande vördnad
och beundran, ju oftare och ihärdigare tanken sysselsätter sig
därmed, den stjärnklara himlen öfver mig och den moraliska lagen inom
mig. Båda behöfver jag icke söka och blott ana såsom något i det
dunkla och omätliga fördoldt utom mig; jag ser dem för mig ocb
förbinder dem omedelbart med medvetandet om min egen existens.
Den förra börjar från den plats jag intar i sinnevärlden och
utvidgar det förhållande, hvari jag står, till oöfverskådlig storhet, med
världar öfver världar och systemer af systemer och dessutom till
gränslösa tider af deras periodiska rörelse, deras början och fortvaro.
Den senare börjar med mitt osynliga jag, min personlighet, och
ställer mig i en värld, som har sann oändlighet, men är endast
tillgänglig för förståndet. Och med denna värld finner jag mig stå,
ickesåsom ined den andra, i en tillfällig, utan i en allmän och
nödvändig förbindelse. Den första anblicken af en tallös mängd världar
förintar min betydenhet liksom till en djurisk varelse, hvilken
materien, hvaraf den är skapad, skall återgifva åt jorden, själf en punkt
i världsalltet, sedan denna varelse en kort tid — man vet icke på
hvad sätt — varit begåfvad med lifskraft. Den andra anblicken höjer
däremot mitt värde liksom upp till en intelligens, oändlig genom min
personlighet, i hvilken den moraliska lagen uppenbarar för mig ett
af djurvärlden och till och med af hela sinnevärlden oberoende lify
åtminstone så mycket man genom denna lag får sluta af den
ändamålsenliga bestämmelsen af min tillvaro, hvilken bestämmelse
icke-är inskränkt till dessa lifvets villkor och lagar utan leder in i det
oändliga.
Kant, Kritik der praktiscJien Vernunft.
10.
Mot evdämonism.
Den raka motsatsen till sedlighetens princip är: då den egna
lycksalighetens princip göres till bestämningsgrund för viljan,
hvartill, såsom jag ofvan visat, öfverhufvud allt måste räknas, som
sätter bestämningsgrunden, som skall tjäna till lag, annorstädes än j
maximens lagstiftande form. Denna motsägelse är icke blott logiskr
såsom den mellan empiriskt-betingade regler, hvilka man gärna skulle
vilja upphöja till nödvändiga tankeprinciper, utan praktisk, och den
skulle förstöra sedligheten, om icke förnuftets stämma med afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
