Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Faure, Jean Baptiste - Faustini, Modesto - Favart, Pierette Ignace Pingaud, kallad Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärkte sångaren Martin, som från början
kreerat denna roll. Han uppträdde
vidare i Gevaerts opera "Quentin Durward,"
och 1859 skref Meyerbeer för honom
Hoel’s parti i "Le pardon de Ploërmel"
Med anledning af dessa Faures
framgångar anstäldes han af direktören
Alphonse Roger vid stora operan. Oaktadt
varningar från många sidor, icke minst
från pressen, att icke följa Roger’s
exempel och spränga sin röst genom att
sjunga i denna stora lokal, debuterade
Faure den 14 okt. 1861 i Poniatowskis
opera "Pierre de Medicis", sjöng sedan
konungens parti i Donizettis opera
"Leonora" och uppträdde i Rossinis "Moses"
med utomordentlig framgång. Meyerbeer
bestämde honom till den, som skulle
utföra Neluskos parti i hans märkliga
oeuvre posthume "Afrikanskan". Med
denna sin senaste skapelse hade Faure
nått höjden af sitt konstnärsskap, och
alla hans följande uppträdanden
betecknades som oförlikneliga. Förutom ofvan
nämda roller har äfven hans utförande
af Don Juan, markis Posa i "Don
Carlos" (1867), Hamlet (1868) samt
Mefistofeles i "Faust" (1869) bidragit att skaffa
honom europeiskt rykte.
Men han har derför icke försmått att
utföra flere mindre partier, som till
exempel Nevers i "Hugenotterna", men af
dessa mindre partier gjort ett så
storslaget och konstnärligt helt, att dessa
roller nästan öfverglänst hufvudpartierna.
— Han har som gäst uppträdt i Berlin
med flere städer, men sjunger nu under
sina operaferier förnämligast på
italienska operan i London. 1857 blef han
professor vid konservatoriet i Paris.
Som kompositör af andlig musik eger
han stort anseende, och hans
kompositioner utföras flitigt i Paris’ kyrkor. Hos
oss äro mest bekanta hans "Pie Jesu"
och "Crucifixus", som vitna om stor
melodisk begåfning. — Sedan 1860 är han
gift med C. Lefebyre, en framstående
sångerska, som varit anstäld vid
Opéra-Comique samt Théâtre-Lyrique, men som
redan 1864 lemnade scenen.
Faustini, Modesto, italiensk målare,
född 1839 i Brescia, men sedan 1869
bosatt i Rom. Enär han tidigt förlorade
sina föräldrar, erhöll han inträde i
Brescias vårdanstalt för föräldralösa barn och
egnade sig der åt snickaryrket intill sitt
tjugonde år. Vid tjuguett års ålder
erhöll han ett stipendium, då institutets
direktör fann honom vara en
förhoppningsfull ung man, och han kunde nu
begifva sig till Milano, der han började
med all ifver egna sig åt målarkonsten.
Det dröjde ej länge, innan han hade sina
första dukar färdiga. Bland dessa var
ett "Pompejanskt bröllop", som inbragte
honom ytterligare ett stipendium af hans
födelsestad och gjorde det möjligt för
honom att begifva sig till Rom för att
fortsätta sina studier. Här fullbordade
han en stor tafla, "Sammansvärjningen",
som erhöll guldmedalj vid utställningen
i Florens; vidare en "San Francesco",
som erhöll en dylik i Rom. Med sin
"Luisa Sanfelice" eröfrade han en tredje
guldmedalj.
Faustini är mycket eftersökt som
lärare i målning, särskildt af utländingar.
Som skapande konstnär lyckas han
företrädesvis i mytologiska ämnen. Han är
för närvarande (1884) sysselsatt med
freskomålningar i kyrkan Santa Maria delle
Grazie i Brescia. Dessa utgöra de mest
karakteristiska profven på hans stil, hans
kraftiga färgblandning och hans
effektfulla framställningssätt.
Favart, Pierrette Ignace Pingaud,
kallad Marie, fransk skådespelerska, född
i Beaune 1833, adopterad af konsul
Favart, en son till det i förra århundradet
bekanta konstnärsparet med detta namn.
Hon utgick från konservatoriet och
debuterade på Théâtre-Français 1848 samt
spelade, oaktadt sin ungdom, ett stort
antal tragiska roller, i synnerhet
furstinnors, i de gamla franska skådespelen och
först derefter ingénuesroller samt
slutligen maktpåliggande karaktersroller, i
hvilka hon för hvarje ny roll visade ökad
styrka och finhet. Hennes spel var på
en gång kraftigt och behagligt, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
