Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den etiska seden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Deri, att Grekerna voro de första, som framställde en
vetenskaplig sedelära, ligger en anledning att fästa
uppmärksamheten vid deras uppfattning af etiska begrepp. Vid de
Aristoteliska lärosatser, som nyss anförts, hafva vi dock icke fäst oss af
någon mening, att de skulle vara ett uttryck för den högsta
etiska åsigt, som den grekiska filosofien har att uppvisa, utan af
det skälet, att de framhålla sådana bestämningar, som lätt
erbjuda sig för den börjande etiska forskningen. Sådana
bestämningar äro naturdriften, den fria viljan och verksamheten, den
genom fri verksamhet, som har formen af öfning eller fortsatt
verksamhet, förvärfvade vanan eller seden, genom hvilken
friheten sjelf öfvergår till natur och den fulländade sedligheten
kommer till stånd. Tilläggas bör, att enligt Aristoteles den
oförnuftiga, men för förnuftig bestämning tillgängliga delen af själen
skall lyda förnuftet[1].
I Boströms ofvan anförda uttalande finnes först en
antydning om det af Grekerna uppfattade förhållandet mellan
naturdriften, vanan eller seden i lägre bemärkelse och sedligheten.
Derefter framställas momenterna i seden tydligen fattad i högre
bemärkelse eller såsom en form för sedligheten, ehuru icke med
någon bestämd afsigt, att uppställa henne såsom rentaf
sammanfallande med opus morale. Men hvad som här är sagdt om
seden i denna högre bemärkelse, har, om man ser bort från
uppfattningen af det substantiela såsom liktydigt med det förnuftiga,
sin giltighet med afseende på seden, äfven om hon icke tänkes
såsom förnuftig sed. Att det substantiela fattats såsom det
förnuftiga visar sig deraf, att seden såsom enheten af det sinnliga
momentet och det osinnliga betecknas såsom äfven varande
menniskans högsta goda, om ock denna uppfattning fordrar en
annan synpunkt än den, från hvilken den nyssnämnda enheten
visar sig såsom sed. Ser man bort från substantialitetens
liktydighet med förnuftigheten, så kan man tillägga det inre
momentet i seden både osinnlighet och substantialitet eller en viss
stabilitet, som visar sig deri, att detta moment relativt bibehåller
sig under vexlingen.
I Boströms ifrågavarande framställning finnes äfven angifvet
sedens förhållande till menniskans högsta goda eller mål. Båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
