Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGA B ÖN I) OCH REDAKTÖR.
355
son hade en syssla i rådhuset. Jag uppsökte honom
der några år efteråt. Han hade då åldrats mycket.
Det stillasittande inomhuslifvet i staden hade tagit
hårdt på den vid ständig verksamhet vande mannen.
Kort derefter dog han. Några mil bortom G:s farm
hade Joseph Bone sin. Han hade kommit från Iovva
och var liksom G. och många andra strängt religiös.
En s. k. väckelse hade gått öfver hela nejden och gripit
de flesta af inbyggarne, bland dem Peter Onsdorff. Do
hade låtit döpa om sig och bekände sig till
Campbcllit-sckten eller, som de hellre kallade sig, the Christians.
Den 5 feb. 1888, en ruskig, dimmig och kall dag, dä
termometern ej visade högre än 42 gr. {Sy2 gr. Cels.),
åsåg jag cn döpelseakt, hvarvid bland andra en 80-årig
gubbe lät doppa ned sig helt och hållet i en bäck. Hur
förnuftiga menniskor kunde underkasta sig en sådan
tortyr, öfvergick mitt förstånd, men de tycktes vara
lyckliga. Vid ett annat tillfälle fotograferade jag en
dylik scen. Jag hörde ett par gånger deras predikant,
en i Oregon bosatt snickare, som eget nog också hette
Campbell, och jag måste erkänna, att ban var en utmärkt
talare. I fråga om ordsvall öfverträffades han dock af
den s. k. hclgelse-evangelisten Organ. Någonting
jem-förligt med hans svada har jag aldrig hört. Jag skulle
icke kunna åtaga mig att läsa innantill lika fort, som
orden flödade öfver hans läppar, när ban extemporerade
Det var någonting alldeles oerhördt. Han predikade
helgelse öfver allt möjligt — menniskor, stallbyggnader,
höns, kreatur, hvad som helst, och de, som bekände sig
till hans lära, trodde sig och alla sina egodelar vara
syndfria, sedan hans gränslösa ordsvammel utgjutit sig
öfver dem.
Morgonen den 13 mars 1888 flyttade jag och min
familj i regn, storm och rusk med två lass flyttsaker
till Vancouver och togo dermed, ehuru ovetande, första
steget mot vårt förderf. Det var dock icke vår mening
att förblifva stadsbor. Vi kommo öfverens om att göra
allt för att kunna få ihop nog till inköp af en farm
någon gång, och Anna tog ett löfte af mig, att vi skulle
uppbjuda alla våra krafter för att åtminstone få barnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
