Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
VAGA B OND OC1I REDAKTÖR.
vägsarbete i södern, som han måst lemna i följd af
öfversvämning, och på ångbåtsfärden till St. Louis
hade han blifvit bestulen på sin sista slant. En annan
egendomlig figur, som jag träffade, var en till
ytterlighet förfallen rikemansson från Karlskrona, som
deltagit i fregatten Eugenies verldsomsegling 1851-3 och
nu sade sig vänta på ett arf från Sverige. En
verm-länding, känd i salooncn, der jag träffade honom,
under namnet Hobergsgubben, hade kommit till St. Louis
19 år förut och förtjenat stora pengar som
maskinarbetare, ett år nära $3,000, men var nu alldeles utfattig
och sade sig ej önska något högre än att få dö. Under
de sista 14 åren hade han tjufåkt pä alla söderns
jernvägar, sade han. Som en komplett motsats till dessa
individer uppträdde en skåning Olson, hvilken var mig
följaktig på flera af mina vandringar i staden. "Jag
betalar boarden för den der sonsonen till
riksdagsmannen," sade han; "ibland om söndagarne tar jag på mig
mina fina kläder och går ned till de här platserna; du
skulle se, hur alla busarne då titta på mig." Jag sprang
gata upp och gata ned letande efter svenska hem, men
jag kom ej närmare mitt mål som prenumerantvärfvare,
än att en landsman sade sig nog "vilja ha tidningen,
men icke kunna bestämma sig för att ta den." Jag
beslöt derför att gifva prenumerantfisket på båten och
endast studera landförhållanden. I stationen Malvern,
belägen i en vild skogstrakt i Arkansas, steg jag af
tåget och ströfvade ut bland nybyggarne, för att höra
efter, hur de hade det. I Malvern fans en byggnad,
afsedd för invandrare, i händelse någon sådan komme
för att se sig om efter land. En stockholmare vid
namn d’Ailly, gift med en amerikanska, bodde der och
hade anställning hos jernvägsbolaget som landtmätare.
Vädret var härligt; termometern visade 80 grader i
skuggan, men ändå satt hans hustru vid den öppna
eldstaden och värmde händerna öfver brasan, och i
farm-hemmen, som jag besökte, varseblef jag samma
egendomliga fenomen. Jag frågade, hvarför menniskorna
voro så frusna af sig, men fick till svar, att det
endast var en gammal vana att sitta så. Jag började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
