Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGABOND OCII REDAKTÖR.
8.1
hade sagt oss, att Canton-borna önskade sig en tidning,
och det var nu vår tanke att försöka få litet understöd
af dem och så flytta vår tidning dit och förvandla den
till ett amerikanskt veckoblad af den bekanta
småstadssorten med patentsidor, ett par spalter stadsnotiser och
"puffar" samt för resten annonser. En annan harte
emellertid förekommit oss, och vi återvände med
oför-rättadt ärende. Kl. 9 på qvällen lemnade vi Canton.
Det var bitande kallt, och för att ej i våra tunna
drägter frysa förderfvade turade vi om att springa efter vag
nen. Jag sprang i ett sträck två mil, utan att bli vare
sig trött eller andfådd.
Då denna tidningsplan slog fel, såg jag ingen annan
utväg än att söka sälja kaster och stilar. Jag besökte t
detta ändamål tryckerier i McPherson, Salina och andra
platser och skref till tidningsutgifvare på andra håll,
men allt förgäfves. En tidningsutgifvare ville byta sig
till stilarne mot några tomter i en löftesrik stadsunge
vesterut i öknen, en annan bjöd en obetydlig summa
pengar för en del af stilarne. Men dylika anbud afslog jag.
Ej ens dc fattiga slantar vi hade att fordra af
annonsö-rer kunde vi alltid få. Somliga undskyllde sig på de
lumpnaste grunder. En ansedd amerikansk firma, som
haft cn stor annons i vår tidning, hvilken annons en af
våra gynnare anskaffat, upplyste oss, att denne
"gynnare" lofvat, att annonsen ej skulle kosta firman något
utan endast behöfdes för att gifva tidningen ett stiligt
utseende. Hvad var att göra under dylika
omständigheter? Vi delade vår magra kassa, drogo åt
svältrem-marne och lefde på indragningsstat. Två, tre dagar
å rad kunde jag lifnära mig på en S-cents-kaka bröd eller
en 10-cents-pie. Endast undantagsvis vågade jag på mig
ett mål mat för att något stärka dc svigtande krafterna.
När det vardt allt för galet, besökte jag någon af
vännerna på landet, ehuru jag hvarje gång skämdes som en
hund öfver att på sådant sätt anlita deras gästfrihet.
En gång, då jag knappt fått en matbit i mig på fyra
dagar, gick jag ända till Marquette, 10 mil, att helsa på
vännerna der. Jag mins, hur den hederlige apotekaren
IJökman förundrade sig öfver min aptit den qvällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
