Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Om hämnden för hertigarna och om det nya konungavalet (åren 1318—1320)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Kättilmundason) till drottsäte och rikets
föreståndare. Honom valde rikets råd[1]. De förhandlade också
annat, som var behöfligt och nyttigt för riket. När
mötet var slut, red drottsäten därifrån och såg till,
huru sakerna stodo i landet. Riket var öfvermåttan
vidsträckt, och de hade mycket att bestyra.
Dessutom förestod ännu mera örlig. —
— De, som voro i Nyköping, togo nu
hertigarnas lik, lade dem på en bår, bredde däröfver ett
stycke baldakin, buro ut dem ur slottet och satte
ned båren därutanför. Sedan sade de till anförarna
för belägringshären: »I herrar! Här kunnen I
själfva känna igen, att detta är sannfärdligen edra
egna herrar. De äro döda, dessvärre. Vi veta ej,
hvad I nu hafven att åtrå här. I bören nu skaffa
eder andra herrar,
och låten kungen i ro ha sitt rike!»
De svarade: »Son varder gärna faders like.
Hertig Eriks son, han lefver än;
han är vår herre, vi äro hans män;
honom vi tjäna från denna dagen.
Att dräpa till arfs är emot lagen.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
