Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•228
Men lian var ursinnig på sig själf. Hade lian
icke gått och dummat sig nu igen, när han så
gärna velat . . .
— Jag är ändå ett fä, tänkte han. Här sitter
jag med hufvudet fullt af argument och kan inte
få fram ett enda, när det kommer till kritan. Jag
skulle ha sagt dem, hvad Ling satt och sade mig.
Det skulle jag ha gjort.
Han stod plötsligt stilla, som om en ny tanke
slagit honom
— Hvarför sade Ling icke ett ord, af alt hvad
han pratade för sig själf?
Han gick igen, inen nu långsammare, som om
lian behöft tänka riktigt grundligt och djupt.
Händerna höll han i fickorna och hufvudet något
framåtlutadt.
— Tänk, om Ling förlorat lusten att säga
något alvarsamt als? Tänk, om man förlorar den
så småningom, medan man går här och ser, hur
det gycklas med all ting?
En plågsam ångest bemäktigade sig honom, en
ångest, som kom med den pinsamma beklämning,
i hvilken ligger fruktan för hela det kommande
ovissa lifvet. Det är i sådana ögonblick, som man
räds för sin egen tillvaro Och tror, att den skall
gå spårlöst förbi, medan man själf glider bort i
den svarta natten, utan att någon märker, att man
försvunnit.
Han kunde inte gå hem, han måste ha sälskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
