Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
sier, som efteråt kunna te sig komiska nog, ja,
man kan rent af förfalla till att skrifva vers, hvilka
hafva till utgångspunkt, att den olycklige skalden
är ensam, ensam i hela verlden, öfvergifven och
hemlös, utan huld och skydd.
Grane hade efter sitt besök hos professorn
skrifvit hem, och på de sista två månaderna hade
han fått mer än ett bref hemifrån. De hade alla
varit vänliga, och han var altid glad, när de
kommo. Men ändå störde de honom i hans
arbete, upprörde hans tankegång, bragte honom ofta
för en hel dag aldeles ur fattningen. Ty midt
ibland all vänlighet gömde de altid en brodd af
bitterhet, som satt kvar i minnet länge efter det
att de vänliga orden voro glömda. Och han,
som bäst af alt tyckte sig behöfva lugn, lugn för
att finna ... ja, hvad? Någon hade en gång
skrifvit till honom om att »finna sitt eget väsens
melodi», och han hade då tyckt, att det lät vackert
och var vackert. Men å andra sidan syntes det
honom för lätt och luftigt, och på sätt och vis
också för litet. Men någonting i den vägen var
det väl i alla fall, han sträfvade efter.
Nu var det inte fritt, att brefven från hemmet
nästan retade honom. Ty alla innehöllo de dessa
fromma ord och önskningar, som bragte honom i
harnesk och framlockade hans motsägelseanda.
Hans egna bref till hemmet blefvo verkliga små
afhandlingar, och detta både irriterade och tröt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
