Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
— Det iir ej på vårt förstånd, det beror, om
vi skola komma i en rätt ställning till Gud och
hans ord, detta afhänger innerst af vår vilja, och
om vi vända oss i bönen till Gud, och gifva vår
vilja lydigt under honom, då först veca vi, hvad
det vill säga att höra Herranom till. Vi blifva
icke fria från anfäktelser. Men det fins något,
som kallas för stillheten inför Gud. Bed om den,
unge man. Den är lika nyttig för själen som ett
regelbundet lif för kroppen. Och under denna
stillhet växer inom oss den nya människan, som
oupphörligen träder i stället för den naturliga
människan, hvilken förnimmer intet af det Guds
ande tillhörer.
Grane satt ännu och hörde på. Men när
professorn slutat, böjde han sig framåt, liksom
snappade efter luft för att betvinga sin egen blyghet,
och nu började han, långsamt och lågt, i början
med en osäker darrning, sedan fastare, lugnare.
Till sist kommo orden fram med en nästan brutal
kläm.
— Jag har försökt alt detta, sade han. Jag
har läst skriften från perm till perm. Det fins
ställen, som jag grubblat på, tills jag trodde, jag
skulle bli galen. Jag har ej kunnat sofva om
nätterna, jag har förlorat lusten för min ålders
nöjen, jag känner mig gammal, fast jag nyss fyllt
tjuguett år. Och jag har icke blott läst och tänkt
och grubblat, vakat långa nätter, under hvilka jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
