Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
förut hållit’ kärt, Han hade känt, hur han
långsamt men säkert, för hvarje steg han tyckte sig
taga framåt, alt mera skiljde sig från sina
föräldrar. Och han erfor en underlig, förskräckande
beklämning, ty ban visste, att han aldrig
skulle komma dem närmare igen. Aldrig, aldrig.
Två linier, som mötas i en punkt, kunna dragas
ut i det oändliga. Men de aflägsna sig blott
desto mera från hvarandra. Hur hans föräldrar
skulle känna det, när de alt mera lemnades
ensamma, dat hade ban nu icke sinne för. Ännu
mindre hyste han någon fruktan för, att han själf
kanske en gång skulle känna sig så där lemnad
efter. Men han ryste för den ensamhet,
hvarmed han tyckte sig vara hotad, detta stora öde
som den vida verlden liknar, när man ej har ett
hem.
Och åter kom bitterheten öfver honom. Det
var inte hans fel, utan deras, som ville tvinga
honom. De visste inte, hvad de gjorde. Nej, de
visste det inte. Kunde de inte hålla af honom
som en son och tro, att det fans flere vägar till
salighet än just deras? Ja, det var olyckan, att
med deras uppfattning var det omöjligt. Han
måste tro deras tro, eller också vara förlorad.
Och om ban nu hade orätt?
Nej, nej och tusen gånger nej.
Men om?
Han kunde ju lyda sin moders råd och tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
