Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Judarnas begravningsseder hava även i våra dagar givit anledning till
vissa utläggningar bland svenska folket, därvid en del missuppfattningar
synas hava fått insteg. Sålunda berättade dödgrävaren vid en av vårt lands
största mosaiska begravningsplatser, att minst tusen personer under årens
lopp gjort honom den frågan, huruvida judarnas lik nedsättas i
upprättstående ställning, emedan man fann det väl trångt mellan gravstenarna, och
vilket ej kunde förklaras på annat sätt. Denna skenbara trängsel på en
viss del av kyrkogården härleder sig från den stora koleraepidemien år 1834,
därvid en viss sparsamhet måste iakttagas ifråga om gravplatsernas areal.
Judarna nedlägga sina döda i gravarna på samma sätt som vi kristna
hava för sed, ehuru en del olikheter förefinnas beträffande vissa detaljer.
Sålunda begagna israeliterna enkla, omålade kistor av en platt, lådliknande
form. En del ortodoxa judar, vilka i ännu högre grad ansluta sig till tanken
att människan skall återvända till jorden, bruka begagna ett slags öppna
kistor, förfärdigade av bräder med mellanrum, varigenom kropparna
omedelbart beröras av mullen.
Ett stort antal israeliter, vilka inkommit till Sverige framförallt från
Europas östra delar, gå ännu längre i detta avseende och lägga liket direkt
ned i graven, därvid jorden hålles åt sidan med några bräder. Likens
placering avviker även från det kristna bruket i så måtto, att judarnas
huvud ligga åt sydost. I allmänhet undvika de rättrogna judarna blommor
och kransar vid begravningarna, men de mera frisinnade och av svensk börd
äro ej så nogräknade härmed.
Enligt en annan föreställning skulle judarna vid begravningar bruka
kasta sten på liket, — en historia, som möjligen kan hava uppkommit
genom ett gammalt judiskt bruk att lägga småstenar på gravmonumenten
såsom en hyllningsåtgärd åt de avlidna, — en sed, som bl. a. berörts av
Oscar Levertin i en av hans dikter.
Här må även nämnas, att enligt judarnas religiösa föreskrifter få ej två
likkistor ställas uppå varandra, och ej heller får ett lik flyttas, sedan det
en gång nedsatts i en grav.
De för våra förhållanden ändå ovanliga omständigheterna vid judarnas begravning gåvo
år 1809 anledning till en synnerligen märklig händelse i Göteborg, som väckte stort uppseende
— så mycket mera som israeliterna då ännu voro rätt främmande för stadens befolkning.
Några personer, som en afton passerade förbi den gamla mosaiska begravningsplatsen i
Göteborg, fingo därvid till sin stora förskräckelse se en vålnad, som stod upprätt vid staketet.
De skyndade in till staden och alarmerade vakten samt berättade, att en jude »gått igen» på
kyrkogården. Det hastigt tillskyndande folket upptäckte snart, att en gravplundring ägt rum
och att en nyligen begravd jude blivit uppriven ur jorden samt berövad den i Mose lag
föreskrivna svepningen. Den under likets huvud liggande sandpåsen var även borttagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
