Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
ungspankakor, kalldans och smörbakelser, allt saker som
jag icke sett sedan julen förut, ocli allt belyst af mors glädje.
Ack det var hennes sista glada jul på länge! Den påföl-
jande julen bodde hon i Stockholm igen, och vi hade ånyo
endast ett litet rum in på gården, mörkt och dystert, ty
mor var icke glad mer. Hon hade ingenting att styra och
ställa med, ingenting att komma med.
Arrendet hade icke burit sig, oaktadt allt släp och
bråk, både natt och dag.
Så voro vi imellertid blifna stadsbor igen. Det var en
svår vinter: mor var sällan eller aldrig glad; jag insåg icke
hvarföre, såg och kände blott, att så var. Efteråt begrep
jag, att hon icke vetat livad hon skulle taga sig till. Mig
hjelpte dock skolgången fram genom mörkret; hade den icke
varit, och hade mor icke haft att glädja sig deråt, så
vet jag icke, hur det hade gått. Nu vet jag, att skolan är
en välsignelse, icke blott för barnen och folket, staten, kyr-
kan och samhället, utan äfven och i synnerhet för fattiga
mödrar, som icke hafva något annat att hoppas, än att det
skall bli något godt af deras barn. »Vore jag rik», hörde
jag också stundom mor säga, »så nog skulle jag framförallt
dela med mig åt skolmenniskorna för allt hvad bråk de ha
för andras barn, och det så godt som för intet.»
Om våren blef det bättre för oss. En dag, då jag som
vanligt var i skolan, fick jag helt oväntadt på gården der
se min mor i hennes nya grå ylleklädning, hvarpå hon
sjelf väft hela vintern och som hon sjelf sytt de sista da-
garna med sådan brådska. Jag sprang fram till henne, men
hejdades genast med en blick och en rörelse med handen.
Jag märkte då, att hon var i sällskap med ett par herrar.
Jag tvärstannade, men i detsamma hörde jäg: »jaså det är
fruns barn det der och så sâgo de båda herrarne på mig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
