Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
närligt, fordras att den känsla af hvad slag som
helst, hvilken däri söker sig ett uttryck, förenas
med en särskild sådan, hvilken vi kunna kalla
skönhetsträngtan och hvilken till och med ensam
är i stånd att leda till skapande eller njutande
af tonverk.
Människan har ett behof af att ombilda sina
sinnesintryck till ett harmoniskt ordnadt
helt. Företager hon denna ombildning med synintrycken,
linjer och färger, så blir hon målare, bildhuggare
eller dylikt; företager hon den med hörselintrycken,
ljud och klanger, så blir hon tonsättare. Tonsättning
är ingenting annat än sammanfogning af toner -
d. v. s. idealiserade, periodiskt svängande ljud –
till en viss ordning och öfverensstämmelse, vare sig
i tonernas mått (rytm) eller samtidighet (harmoni)
eller följd (melodi).
Den sannolikaste förklaring öfver musikens ursprung
är således deri, att människan först kände behofvet
att i ljudyttringar tillkännagifva sina känslor,
men i ett senare utvecklingsstadium äfven fick
örat öppet for behaget och njutningen af att till
toner och tonsaraman sättningar förädla dessa
ljudyttringar. Därvid inträffade emellertid att,
ju mera ljudet vann i formell skönhet och ordning,
dess mer förlorade det i öfvertygande uttrycksförmåga,
och man kan ännu lätt förvissa sig om att ett skrik
är ett långt mera tydligt och omedelbart uttryck af
känslan än en sång. Därför återgår ock sången gärna
vid ställen af den högsta effekt och verklighctsbchof
till en mera oordnad musik (recitativ) eller till och
med till tal (parlando), under det å andra sidan den
mest abstrakt och strängt ordnade musikform har i sig
själf den minsta förmågan af tydligt känslouttryck. T
själfva verket erbjuder musikens historia en
ständig växling mellan dessa båda principer, den
materiella eller känslouttryckets och den formella
eller skönhetskrafvets; höjdpunkterna bildas, då båda
äro i harmonisk förening, men oftast öfverväger den
ena eller andra, och man kan säga, att tonkonsten
från Neder-ländarncs gåtkanon och till nutidens
deklamatoriska stil genomlupit alla skalor, från den
mest formella till den mest materiella ståndpunkten.
Lika litet som ett ensidigt betonande af
känslosynpunkten kan förklara uppkomsten af de rent
musikaliska formerna eller lagarna för komposition,
lika litet kunna dessa härledas af ett åskådningssätt,
som betraktar musiken såsom ett slags målning. Och
liksom tonkonsten utan tillhjälp af ord ej kan
uttrycka inre känslor annat än på ett dunkelt och
obestämdt sätt, så kan hon ej heller annat än på
ett ofullkomligt och mera symboliskt antydande sätt
af bilda yttre ljud och naturligtvis ännu mindre
synföreställningar, att icke tala om idéer och
begrepp. En viss böjelse för dylikt symboliserande
har väl i alla tider visat sig och torde häntyda på
något ännu ouppdagadt sammanhang mellan olika :slags
förnimmelser, men denna böjelse har dock aldrig annat
än i tider nf förfall eller oroligt symboliserande
inkräktat på den musikaliska formen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
