Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aom rent abstract vore détsamma som intet, ända till detta
varas concretaste form i den absoluta anden. Fortgången
skedde genom synthetiserande af hvarandra motsatta
bestämningar.
Då enheten natnrligen måste knnna återfinnas i allt
det, hvartill den utgör enheten, så är det klart, att för
Hegel enheten icke kunde blifva någonting annat än det från
alla bestämningar renade varat, under det att mångfalden
genom tilläggande af alltjemt nya bestämningar derur skulle
utveckla sig. Enheten är således här abstract, mångfalden
mer eller mindre concret. Att emedlertid ur en ahstract
en-liet vilja utveckla en concret mångfald innebär för det
första det felet att vara omöjligt, alldenstund det, hvarur
någonting skall utvecklas, nödvändigt måste , äga uti sig det,
som utur detsamma skall utvecklas, men det abstracta kan
ej i sig innehålla det concreta; men för det andra om också
én sådan utveckling vore möjlig, så medför den med afseende
på enhet och mångfald, just i sin egenskap af utveckling,
en stor svårighet. Ty utveckling innebär onekligen en
öfver-gång från ett tillstånd till ett annat, hvarVid förhållandet
mellan ett föregående moment och ett efterföljande alltid
måsté blifva sådant, att de ömsesidigt upphäfva hvarandra
såsom på en gång och jemte hvarandra satta. Eljest
be-höfde ju aldrig de särskilda momenterna falla efter hvarandra
i ntvecklings-serien. Af denna orsak kan man heller aldrig
tänka sig förhållandet mellan enhet och mångfald så, att
den sednare skulle utveckla sig ur den förra; ty enheten
förutsätter mångfalden och tvärtom, hvadan ingendera kan
vara, utan att den andra Också är. Skulle således mellan
enhet och mångfåld ett ftVfcförhållande äga rum, så måste
detta vara ett förhållande af samtidighet, icke af föregående
och efterföljande. Nu må man visserligen invända, att den
ntveckling, hvarom här blifvit taladt, icke skall vara en
utveckling i tiden. Men för det första torde det vara svårt
att anse uttrycket tidlös utveéUing annorlunda än såsom en
contradictio in adjecto; och för det andra, om ock en sådan
kunde titokas, 9* måste den åtminstone innebära, att vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
