Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
to
Uppvisa sättet för den communication mellan ideertia,
hyil-kens nödvändighet han hade in6ett och bevisat. Att idéerna
måste ingå i hvarandra, det hade han uppvisat; men då ett
sådant ingående aldrig kan bli fullständigt fattadt, förrän
idéernas eget väsen blifvit fullständigt genomskådadt och det
subjectiva uti dem till sin väsendtliga betydelse blifvit
er-kändt; så faller det af sig sjelft, att ett närmare
bestämmande af sättet för detta idéernas ingående i hvarandra
skulle möta svårigheter, som på objectiv ståndpunkt måste
blifva oöfver vinnerliga.
Platos närmaste efterföljare begynte den antika
philosophiens regress. Aristoteles hade funnit eu stor brist i den
ändliga verldens färklaring, alldenstund Plato väl hade
uppvisat, att allt sannt vara är ideellt, och att följaktligen den
sinnliga verlden, försåvidt den är, också är detta, men
aldrig kunnat förklara just det sinnliga i densamma. Mot
denna punkt riktade Aristoteles sin speculation; och då han
fann, att hos hans mästare idéen och det sinnliga blifvit på
ett sådant sätt bestämda, att de aldrig med hvarandra kunde
försonas, utan att endera med nödvändighet måste gå
under; så stod for honom ingen annan utväg öppen än att
föra dessa begge motsatser närmare hvarandra under
begreppen materia och form. Idéen fick sålunda offra sin
karakter af sjelfständighet, eller hvad som hos Plato hade
blifvit kalladt dess och materien fick sig tillagd en
karakter af mottaglighet för formen till en viss grad. Hvad
nu.beträffar frågan om enhet och mångfald, så är det klart,
att, då formen här är genusbegrepp och sålunda utgör det
gemensamma i flere enskildare, så är, det i allmänhet for-;
men som uttrycker enheten, och den högsta formen,
fprmer-nas form, är den högsta enheten. Materien deremot såfcom
d,et, hvarigenom formerna skulle vinna individualitet och be*
stämdhet, komme att motsvara mångfalden. Men då
materien här är fattad åtminstone såsom relativ negation af
formernas väsendtliga vara, så är det klart, att enhet och
mångfald så till vida måste träda i motsägelse mot hvarandra
och ingendera sålunda kunna fullständigt genomföras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
