Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
free men’s rätt, frihet och säkerhet kan till intet tjena. Det
är nog att omförmäla, att 1688 års revolution ej skilde sig
från sina föregångare i detta hänseende. De tre nyss anförda
§§ i deklarationen bevisa detta, framför alla den 28. Men
för att värja sina rättigheter, om lagens, debattens, petitionens
varning ej hjelper, behöfver ett folk vapen. Först med ett
folk i vapen vinner motståndets lagliga rätt sin betydelse.
Det är visserligen sant, att Förklaringen ingenstädes direkt
framhåller motståndets rätt, men hon återställer ju
konungadömet på det ursprungliga fördragets grundval och
revolutionen har ju i handling visat, att motståndet är enda värnet
mot en despot. Förklaringen innehåller dock en punkt, som
man kan och bör tolka både som ett erkännande af motståndets
laglighet och som betryggande dess möjlighet. Det är
den 25 §, der det heter: »De undersåtar, som äro
protestanter, ega till sitt försvar» (mot såväl utländska fiender som en
fiende på tronen) »bära vapen, som äro dem passande och af
lagen tillåtna».
Man skulle vänta att i Declaration of Rights finna
något tillmötesgående mot de protestantiska dissenters, som ju
med episkopalerne så nitiskt värnat om den protestantiska
religionen. Men genom en tolerans-akt, tillkommen under
Wilhelms och Marias första regeringsår och som således är att
betrakta som en omedelbar frukt af revolutionen, beredas dessa
dissenters dock någon lindring i de mest tryckande
straffbestämmelserna. Längre sträckte sig icke episkopalernes
tacksamhet; minnet af den puritanska envåldstiden var ännu för
färskt, för att de skulle kunna forma sig tili någon
fullständig försoning. Nära 150 år skulle draga förbi innan dissenters
genom lag kommo i åtnjutande af den fulla politiska
medborgarrätt, som den privilegierade församlingens medlemmar
innehade[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
