Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ande tidigare och bestämdare utpreglats än i kanske något
annat land; medan han i de flesta af den tidens europeiska
samhällen knappt hunnit längre än till en kraft, som kämpar
mot främmande förtryck, hade han i England utbildats till
en ädlare gestalt: här flammade han upp ej blott mot den
utländske eröfraren utan också mot den inhemske despoten;
här lågade han för den arfgångna friheten — den enskildes
så väl som den allmaänna — för den häfdvunna rätten och
den protestantiska religionen. Det var denna nationalande, som
ej lät fängsla sig af onaturliga teorier, det var han, som
Jakob II förolämpade, det var han, som lifvade 1640-talets
goneration och som upptände 1688 års Engelsmän.
Som sagdt är, det var Jakobs första plan att i
förbindelse med episkopalkyrkan — han kallade henne icke orätt
det rojalistiska partiet — förskaffa katolikerne tili en början
samvets- och religionsöfnings-frihet, medan strafflagarnes hela
stränghet skulle öfvas mot puritanerne. Men oaktadt sin
förtröstan på hennes foglighet tordes han dock ej bygga på henne
ensamt. Han sökte en mägtig reserv, på hvilken han i
nödfall kunde stöda sig. Han vände sig till Ludvig XIV, som
lofvade att »Jakob skulle finna hjelpkällor i hans vänskap,
om parlamentet sveke sin pligt»[1]. Först sammanträdande
parlament med ett underhus sådant, att konungen yttrade,
»att han ej kunnat välja det bättre sjelf», genmälde i sitt
svar på trontalet, deri konungen förklarat sig ämna bibehålla
de af honom vid armen anställde katolske oftficerarne, »att
alldenstund bibehållandet af de katolske officerarne vore att
betrakta som en dispensation från lagarne, hvartill ingen
parlamentsakt gåfve stöd, och alldenstund denna dispensation
gällde i synnerhet de till religionens skydd stiftade lagarne,
hans majestät ville sörja derför, att hans trogne undersåtar ej
oroades.» Om konungen sväfvat i okunnighet om nationens
mening, om han glömt den mägtiga opinion, som skapade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
