Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej lugna Londons befolkning. Många hade först då hört,
att Palmerston var sjuk, och blotta omnämnandet af saken
ingaf allmänheten onda aningar. Redan morgonen derpå
blefvo dessa aningar bekräftade. Det tillkännagafs nu, att
lord Palmerstons tillstånd plötsligt förvärrats, och att hans
krafter småningom sjönko. Nu visste alla, att slutet var
nära. Det var derför ingen öfverraskning, när dagen derpå
underrättelsen kom, att Palmerston var död. Han dog den
18 oktober. Hade han endast lefvat två dagar till, skulle
han ha fylt sitt åttioförsta år. Han begrofs den 27 oktober
i Westminster Abbey med offentliga hedersbetygelser.
Sedan hertigen af Wellington dog, hade ingen intagit en
så framstående plats i det allmänna tänkesättet. Ingen hade
någonsin åtnjutit en popularitet, som i någon mån kan
jemföras med hans. Och han dog i det ögonblick, då denna
popularitet hade nått sin zenit. Det hade blifvit dagens
sed att lofprisa allt hvad han sade och gjorde. Det var en
trosartikel för hvarje sannskyldig engelsman, att England
måste tänka det samma som Palmerston. Att våga opponera
sig emot eller blott kritisera något som han gjort eller
förordnat var det samma som att göra sig impopulär och
utsätta sig för beskyllningen för bristande patriotism. Lord
Palmerston hade säkerligen lefvat tillräckligt länge; lifvet
hade i ymnigt mått gifvit honom ej blott lefnadsår, utan
äfven njutning och ryktbarhet.
Sorgen öfver Palmerstons bortgång var mycket allmän
och mycket uppriktig. Han kan knappast sägas haft några
enskilda ovänner. Han hade ett godt hjerta, som tillvann
honom alla som kommo i hans närhet. Han kunde ej
länge vara någons ovän, och han hade inga nyckfulla
antipatier; det var derför mycket svårt för illviljan att trifvas
i närheten af hans fryntliga och vänliga personlighet. Han
fattade aldrig antipati för menniskor endast derför, att han
ofta måste korsa klinga med dem i den politiska bataljen.
Han gjorde sitt bästa att med ränta gifva dem tillbaka de
hugg de gåfvo honom, och han hyste intet agg. Det fans
visserligen en och annan som han ej kunde med. men
det var personer, som af en eller annan anledning ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
