Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vände sin uppmärksamhet till England, var det helt
naturligt, att han i första rummet skulle sysselsätta sig med
frågan om landets tryggande mot yttre fiender. Lord
Palmerston handlade i noggrann öfverensstämmelse med sin
åsigt, att »menniskan är ett stridslystet djur», och han kunde
ej se någon bättre uppgift för engelsk statskonst än att
alltid hålla landet i ett sådant försvarsskick, att det kunde
afslå ett anfall från hvilken fiende som helst. Två af hans
mera betydande kolleger, Gladstone och sir George
Cornewall Lewis, hyste dock i denna punkt åsigter, som, om ej
helt och hållet, dock väsentligt afveko från hans egna.
Lord Palmerstons förkärlek för utrikespolitiken hade
just nu ett rikt fält för sig. England hade först och främst
några egna smärre förvecklingar. Ett allvarsamt uppror
utbröt på Nya Zealand. Vaikato-stammen, som bodde nära
Auckland på den norra ön, började mot kolonisterna en
rörelse, som snart växte till en allmän resning af hela
maori-folket. Maorierna äro en märkvärdigt intelligent
folkstam och lika skickliga arbetare som tappra krigare. De
voro i besittning af ett slags skrifkonst och kunde alla,
eller nästan alla, läsa och skrifva. Många af dem voro
vältalare och kunde utveckla en betydande diplomatisk
skicklighet. De slogos vid detta tillfälle så bra, att de
britiska trupperna ledo ett ganska allvarsamt afbräck vid
försöket att taga en med palissader befäst maoriby.
Slutligen blefvo dock naturligtvis maorierna besegrade.
Resningen hade sin orsak i en gammal tvist mellan kolonisterna
och infödingarne om besittningen af vissa jordsträckor. Det
var den gamla historien: kolonister som söka slå under sig
så stor jordrymd som möjligt, och infödingar som misstänksamt
bevaka sin hastigt försvinnande egendom. Händelsen
föranledde allvarsamma debatter i parlamentet. Nya
Zealands lagstiftande församling hade antagit lagar, som
konfiskerade vid pass nio millioner acres af infödingarnes
område och utrustade kolonialregeringen med någonting mycket
snarlikt oinskränkt makt att basta och binda. Regeringen
i hemlandet ville bispringa kolonisterna med statsgaranti
för ett lån på en million till betäckande af krigskostnaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
