Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Melbourneska ministèrens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flintlås, visade sig dock endast vara laddad med en röd
trasa. Gossen höll i andra handen ett papper, som befans
vara ett slags petition till förmån för de feniska fångarne.
Han dömdes till tolf månaders fängelse och hudstrykning.
Tio år derefter, den 2 mars 1882, sköt en karl vid namn
Roderick Maclean på drottningen, då hon i vagn lemnade
järnvägsstationen i Windsor, äfven utan att träffa henne.
Maclean befans vara en person med svagt förstånd, som en
tid varit fullkomligt rubbad, och attentatet hade ej den
minsta politiska betydelse.
Med ministèren gick det emellertid allt mera utför.
Dess förvaltning var i hög grad dålig, och särskildt var
detta fallet med finanserna. Skattkammarkanslern Barings
budget visade en brist af nära två millioner. Denna brist
ville han till en del betäcka genom en förhöjning af
afgifterna på socker, men underhuset förkastade efter en lång
debatt förslaget med en majoritet af trettiosex röster. Man
väntade då naturligtvis, att ministrarne skulle begära sitt
afsked; men de voro ännu ej villiga att underkasta sig
följderna af sitt nederlag. Man började fråga: »fins det då
ingen möjlighet att bli af med dem? Skall det då aldrig
bli slut på deras ständigt nya finter för att få stanna qvar
vid makten?»
Sir Robert Peel tog, för att begagna ett hvardagligt
uttryck, tjuren vid hornen. Han föreslog ett direkt
misstroendevotum, en resolution som förklarade, att ministrarne
ej egde husets förtroende i tillräcklig grad att kunna
genomföra de åtgärder, huset ansåg väsentliga för den
allmänna välfärden, och att deras qvarstannande vid
regeringen under sådana omständigheter vore stridande mot
konstitutionens anda. Den 4 juni 1841 skreds till votering,
och förslaget om ett misstroendevotum antogs med en rösts
majoritet. Detta var för mycket äfven för whigarne.
Parlamentet upplöstes, och de nya valen utföllo så, att tories
befunnos ha en ännu större majoritet än de sjelfva hoppats
på. I det nya parlamentets första sammanträde antogos i
båda husen amendement till adressen hållna i en mot
regeringen fiendtlig anda. Lord Melbourne och hans kolleger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
