Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Se där, vänd dig om, Engelbrekt, så kan du se själf,
han sätter nu foten på trappan. Jag blef själf så slagen,
när han sade sitt namn, att jag knappt kom mig för att
besvara hans fråga, om han kunde träffa dig.»
Medan mannen ännu talade, hördes ljudet af en bågsträng,
som pilen nyss lämnat, och som Engelbrekt vände sig om,
såg han den höga, väl kända kämpagestalten falla åt sidan
ned ifrån trappan. En annan hög gestalt sprang i detsamma
fram öfver platsen från den djupaste skuggan, och en jublande
stämma ropade:
»Nu, Engelbrekt, fällde jag dig dock!»
Tätt i spåren af skytten framilade Kerstin, och just som
den förre var alldeles invid den fallne, kastade hon sig med
en styrka och vighet, hvilken förekom onaturlig, öfver honom
och omfattade med båda sina händer hans strupe. Nils
Engelbrektsson stod ögonblickligen vid hennes sida och lyckades
med knapp nöd rycka henne bort från bågskytten. Denne
var nästan kväfd, och hans öga stirrade vildt omkring sig.
Men Kerstin slet upp hans tröja, och i månljuset glittrade
en silfverkedja omkring skyttens hals. Innan Nils kunde
hindra det, hade hon slitit kedjan från mannen.
Nu hade Engelbrekt hunnit fram på sina kryckor. Hans
blick träffade flickan på knä med den glittrande kedjan i sina
högt upplyftade händer, liksom tackade hon den högste för
det hon vunnit. Engelbrekt kunde dock blott ägna henne
en blick. Hela hans själ var riktad på den högväxte, starke
mannen, som med handen omkring trappelaren och hufvudet
tungt nedlutadt mot bröstet satt eller halflåg invid tröskeln
till hans boning. Han lutade sig ned, men han for hastigt
tillbaka, när han fick se pilskaftet, som ännu satt och
darrade i mannens vänstra sida. Det var af koppar och inlagdt
med silfver. Med handen för pannan riktade han sin blick
mot höjden.
»Ha, Erik, Erik», utbrast han, »så har jag gjort dig orätt
... och du månde med ditt lif bevisa din oskuld.»
Jätten lyfte, när han hörde ljudet af Engelbrekts röst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
