Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafven fullgoda vittnen till hans svar, och han skall komma,
och I skolen göra med honom som en upprorsman förtjänar.»
»I menen då, att han skall taga emot anbudet?»
»Jag är viss därpå, och då hafven I däruti beviset på,
att han af egennyttiga beräkningar bringat rikets allmoge i
vapen mot sin rätte herre och konung. Biskop Sigge har
jag talat med om ärendet, så ock med herr Birger Trolle, och
de hafva funnit mina råd goda ...»
»För rikets skull och för fredens äro de visserligen goda,
Johan Wale.»
En högtidlig sång af nunnorna, som gingo i procession
fram till det motsatta koret, förtog ljudet af de samtalande,
och munken drog sig hastigt tillbaka och försvann i den
djupa skuggan af en pelare. När sången var slut, och
nunnorna åter lämnat kyrkan, öppnades skranket till munkarnes
bönrum, och biskopen och den ännu i kappan insvepte Johan
Wale gingo fram genom kyrkan. Vid stora gången, där man
kunde se helgonskrinet vid högaltaret, gjorde både biskopen
och fogden korstecknet och gingo därpå med skyndsamma steg
ut ur kyrkan.
Där inne blef med ens så tyst och högtidligt. Det var
som om tonerna af systrarnas sång dröjt kvar under hvalfven
för att viga till ro de hädangångna i deras hvilokamrar. Och
månens strålar lekte omkring altarne och de många
helgonbilderna och öfver grafstenarne och bildade ring vid ring,
men ständigt växlande plats, liksom om de varit fjäten af
luftiga väsen, som här stämt möte.
Själen stämmes alltid på ett eget sätt, när människan
befinner sig ensam i ett tempel, helst när nattens skuggor
hvila öfver jorden. Hjärtat gripes ovillkorligen af höga och
heliga känslor, en osynlig men mäktig hand rör dess fina
strängaspel, och tankar komma, hvilka man knappast kan göra
sig reda för, men hvilka fylla själen och liksom föra den
bort till rymder, förut ej sedda eller redan länge sedan glömda.
Det beror på själen själf, om dessa tankar komma med hvita
dufvovingar, milda och ljufva som solstrålens, när han kysser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
